elisabethlindroth.se

Varför jag pausat

1 Oktober 2019 • 22:38 • Viktigheter • Permalink • 52

Nu är det snart tre månader sedan jag bloggade och ni ska veta att jag tänkt på er mycket. Jag har tänkt flera gånger att jag ska sätta mig ner och skriva till er men det har inte känts rätt i magen. Som ni vet har jag svårt för att låtsas och att alltid visa en putsad fasad och i detta fall har det känts fel att blogga som vanligt när ingenting egentligen är det. För tre månader sedan hade ingenting hänt, egentligen. Inte utåt sett och det hade inte heller riktigt klickat till i min hjärna heller. Däremot sa min envisa magkänsla att jag skulle låta datorn vila, fastän jag inte förstod varför. När saker till slut började falla på plats i min hjärna blev så mycket annat så tydligt. Varför jag mått extra dåligt på sistone, svettat mig genom nätterna och knappt kunnat sova. Varför jag inte sett fram emot saker på samma sätt som jag tidigare gjort och varför jag inte känt samma energi som innan. Det är som att hjärnan ofta försöker skydda en, att den som en försvarsmekanism inte ens snuddar vid det riktiga problemet. I stället försöker den fixa saker omkring, hitta på anledningar och undanflykter. Den ser till att allt utåt sett är exakt som vanligt, att den vanliga fasaden upprätthålls och att vardagen lunkar på. Till slut är det som att man testat alla hjärnans försvarsmekanismer till max och det enda som kvarstår är att ta ett djupt andetag och stirra det egentliga problemet rätt i ögonen. Det är inte kul. Det är inte lätt. Det är inte alls vad man vill. Men man måste. Man måste inse att man kämpat i det tysta en lång tid, både ensam och tillsammans. Man har stångat sig blodig utan att någon utanför märkt något, för det har man ju inte själv heller gjort. Man måste inse att det kanske inte ska vara en kamp resten av livet och att ge upp, som många så hemskt kallar det, oftast kan vara både läskigare och svårare än att kämpa vidare i blindo. Jag talar bara för mig själv nu så klart, eftersom det här är min blogg och mina tankars plats. Däremot har jag aldrig någonsin skrivit något känsligt som handlar om någon annan än mig själv utan den andre partens godkännande och detta gäller så klart även i detta fall. Leif är den andra parten och det har han varit i snart 13 år. Han är den bästa person jag någonsin kunnat dela så många år med och han är den enda jag någonsin velat ha barn tillsammans med. Han har min allra största respekt och jag har hans. Han är en enorm del av mitt liv och kommer alltid att vara det. För två veckor sedan tog vi beslutet att vi ska separera. Vi är allra bästa vänner och överens i vårt beslut. Vi är båda så klart väldigt besvikna men samtidigt lättade. I två veckor har jag sovit så otroligt gott på nätterna. Jag har kunnat se tillbaka på den senaste tiden och få så många svar som jag inte såg då. Jag har sett mina problem och mina styrkor. Jag har insett hur mycket vi har kämpat och delvis hur allt kunnat bli så här. Hur allt kommer att bli i framtiden är helt ovisst, förutom att Leif kommer att bo kvar i huset. Huset som vi köpte och tänkte att vi behövde för att bli lyckligare. Det är ingenting någon av oss ångrar, vi båda älskar huset djupt men det var inte ett hus vi behövde för att laga det som behövde lagas. Jag kommer inte gå in mer på orsaker, det känns för privat eftersom det ju handlar om så många, men vi tänker lösa det här på det bästa sätt vi någonsin kan. Därför ber jag er ha respekt för vårt beslut och hålla en god ton. Allt vi behöver är kärlek, pepp och stöd! På tal om framtiden, så vet jag inte hur bloggen ska se ut. Skulle den klara att byta bana med mig och hänga med i mitt nya, något osäkra liv? Jag tror att få skriva av mig skulle göra mig enormt gott och jag vet att här finns det kloka människor som lyssnar och förstår. Därför har jag en förhoppning att den ska få leva kvar och fortsätta visa mitt liv och hur det kommer se ut vet jag absolut ingenting om. Däremot är jag rätt spänd på att ta reda på det! Tack för att ni finns och hör av er, fastän det varit ekande tomt här så länge. Tack för att ni skriver att ni saknar mig, oroar er för mig och bryr er om mig. Nu ser vi vad framtiden har att erbjuda!

#1 - 2019-10-01 @ 21:15:12 - Caroline:

Tack för att du delar med dig. Har verkligen saknat din blogg. Känner igen mig så ofta i det som du skriver. Och hoppas innerligt att du kommer fortsätta blogga om det nya kapitlet i ditt liv. KRAM

#2 - 2019-10-01 @ 22:30:42 - Johanna:

Har verkligen saknat dig här inne och hoppas att du fortsätter i någon form om det känns rätt. Är så fint att du delar med dig av dina tankar. Stor kram!

#3 - 2019-10-01 @ 22:59:48 - Karin:

❤️

#4 - 2019-10-01 @ 23:02:30 - Jas:

Glad att höra att du hittade vad som skaver och ser en väg framåt trots att det säkert är jättetufft. Jag har själv separerat från pappan till mitt barn. Det var ett svårt beslut men som du skriver - det medförde också en del lättnad. Det skulle vara fint att få fortsätta med i det nya kapitlet i ditt liv ❤️

#5 - 2019-10-01 @ 23:06:14 - Johanna:

Väntat länge på att du ska uppdatera bloggen, trodde dock inte att du skulle uppdatera med just detta. Väldigt starkt av dig att öppna upp dig om detta, trots att du inte alls behöver göra de, som du skriver så är det något privat inom er familj. Förstår också att det är en stor sten som fallit från din kropp med att ni kommit fram till detta, men samtidigt tråkigt. Det fina i det hela är ju ändå att ni kan gå skilda vägar som så fina vänner, det är nog inte så vanligt idag, men väldigt fint och bra inte bara för er två utan även för barnen. Vet att du/ni kommer fixa detta galant, ni har gått igenom mycket under era år tillsammans och det räcker med de tycker jag. Du är en fantastisk person,med väldigt bra tänk . Detta är ditt forum, där du ska kunna skriva av dig allt vad ditt hjärta vill säga, alla dina känslor och funderingar, gör det som känns rätt o bäst för dig . Stor kram

#6 - 2019-10-01 @ 23:08:23 - Maria:

❤

#7 - 2019-10-01 @ 23:16:15 - Clara:

Stor varm kram❤️

#8 - 2019-10-01 @ 23:23:23 - Ida:

Kram ❤️

#9 - 2019-10-02 @ 00:49:37 - Karin:

Kram❤️❤️❤️

#10 - 2019-10-02 @ 01:42:29 - Li:

Fina Elisabeth, TACK för att du delar med dig!
Jag vill så gärna fortsätta följa din väg. Jag uppskattar din ärlighet, livet igenom.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver, även det du skrivit i tidigare inlägg om ditt mående.
Jag är sjukskriven sedan -17 pga utmattningsdepression.
Jag och min man man går hos psykolog via barnhälsovården/bvc då vi misstänker npf-diagnos hos vår son som är 4,5. Vi har även en 3åring.

Jag funderar ofta på om jag skulle orka mer i vardagen om vår familjesituation såg annorlunda ut, om jag inte levde ihop med min man, som även han har npf-diagnoser.

Jag tycker det är så fint att få vara en liten del av ert liv, även när det är tufft.

TACK ännu en gång. Du får mig att känna mig mindre ensam.♡

#11 - 2019-10-02 @ 05:08:38 - Johanna:

❤

#12 - 2019-10-02 @ 06:59:29 - Linda:

❤️❤️❤️

#13 - 2019-10-02 @ 07:04:02 - Karolina:

Jag följer dig gärna på nya äventyr. KRAM ❤

#14 - 2019-10-02 @ 07:05:41 - Jonna:

❤️

#15 - 2019-10-02 @ 07:24:32 - Erik:

Kram ❤

#16 - 2019-10-02 @ 07:54:35 - Linda:

Jag önskar er allt gott och läser gärna om din resa. ❤️

#17 - 2019-10-02 @ 08:14:40 - Elisabeth:

❤️❤️ Stor Kram!

#18 - 2019-10-02 @ 09:46:25 - Hannah:

Så skönt att du/ni hittat vad som skaver och hittat början på vägen framåt ❤️ Stor kram! Jag följer gärna din fortsatta resa, dina ärliga texter träffar rakt in i känslorna.

#19 - 2019-10-02 @ 10:18:56 - Kajsa:

Stor kram till er! Jag har saknat dina blogginlägg och fortsätter gärna att följa dig i din nya vardag!

#20 - 2019-10-02 @ 12:46:04 - Frida:

❤️

#21 - 2019-10-02 @ 13:27:15 - Anette:

Det var tråkigt att höra! Självklart vill jag följa dig på din nya resa med barnen. All lycka till er båda ❤️

#22 - 2019-10-02 @ 14:10:09 - Karin:

❤️

#23 - 2019-10-02 @ 16:31:59 - Linn:

Så fint och modigt att du delar med dig! Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Har verkligen saknat bloggen. Följer gärna din/er fortsatta resa ❤️ Stor kram!

#24 - 2019-10-02 @ 16:41:37 - Annie:

Hej Elisabeth <3!
Jag känner mig så ledsen å era vägnar; så sorgligt att du ska behöva gå igenom detta. Livet är verkligen skit ibland. (Min känsla av sorg kan ju också ha att göra med att detta har varit ett hemsk år för mig och just nu är jag alldeles slut efter att ha suttit i tandläkarstolen i nästan 2 timmar och bara vill gråta...)
Jag är glad för din skull att du ändå ser en ljusning och att du på sätt och vis mår bättre nu. Jag önskar dig och de dina verkligen ALLT GOTT och hoppas att du fortsätter att skriva här, om du orkar. Vi finns här för att stötta och lyssna när du behöver oss <3
Stor styrkekram <3--1

#25 - 2019-10-02 @ 16:51:22 - Cicci:

Jobbigt! Jag separerade själv från min sambo sen 12 år för två år sen. Jag har samma syn på det som du har, att man hade en underbar tid tillsammans men att nu är den slut. Vi är fortfarande vänner och ser till att barnen har det bra, det har tagit tid att få allt på plats i det "nya livet" men nu är det faktiskt bättre för oss båda! Även om det kommer kännas vääääääldigt jobbigt vid flera tillfällen så är det viktigt att komma ihåg att lyckliga föräldrar ger lyckliga barn och att det aldrig är någon bra idé att försöka hålla ihop bara för barnens skull...

#26 - 2019-10-02 @ 17:30:29 - Knivlisa:

Du är bäst!!!! Det kommer bli underbart så småningom. Tack för att du skriver så bra. All värme och kärlek till er ❤️.

#27 - 2019-10-02 @ 17:46:20 - Emma:

En stor kram ❤️

#28 - 2019-10-02 @ 19:56:21 - Christina:

Stor kram! Allt kommer falla på plats och lösa sig till det bästa! ❤

#29 - 2019-10-02 @ 20:43:49 - Malin L:

Vi finns här när du orkar. ❤️

#30 - 2019-10-02 @ 21:08:37 - Kerstin:

Sådan hög igenkänning! Alla stora besluta är jobbiga och var sak tar sin tid. Jag hoppas du fortsätter blogga.

#31 - 2019-10-02 @ 21:31:30 - Catrin:

❤️❤️❤️. Vill gärna fortsätta läsa din blogg, tycker den är den bästa!

#32 - 2019-10-02 @ 23:37:21 - Sofie:

❤❤❤

#33 - 2019-10-03 @ 01:24:07 - Mirjam Ekström:

Fint och starkt av dig att dela med dig! ❤️ Har saknat dina blogginlägg och följer gärna dina nya äventyr om du väljer att fortsätta blogga.

#34 - 2019-10-03 @ 07:14:30 - Lina:

Åh, fortsätt att blogga!

Jag följde dig i Vecka för vecka när du väntade Åke. Då väntade jag min son som är född i mars -15. Nu är jag mitt uppe i en separation från sonens pappa och jag undrar ibland vad jag ställt till med. Även om vi är överens och fast beslutade om att detta är det enda rätta.

Kram!

#35 - 2019-10-03 @ 19:12:11 - Lena:

❤️❤️❤️

#36 - 2019-10-03 @ 19:41:31 - Sara:

❤️❤️❤️

#37 - 2019-10-03 @ 20:31:43 - Maria (mawiia):

Kram och tack ❤️
Jag tror din blogg klarar denna förändringen, jag hänger iallafall med och tror att flera gör det med.
Värme till er!

#38 - 2019-10-03 @ 21:16:52 - Ina:

Har inte kommenterat tidigare, men måste säga att din blogg är så behaglig att läsa. Älskar följa med i din vardag och uppskattar din ärlighet. Har saknat dina inlägg, men förstår din frånvaro.
Tack för att du delar med dig och jag hoppas du fortsätter skriva om ditt nya kapitel i ditt liv.
Kram ❤️

#39 - 2019-10-03 @ 22:28:17 - Kristina:

Självklart vill jag läsa om ditt nya liv! Jag känner igen mig så mycket i dina tankar i bloggen och det ger kraft och tröst. Tror dock min svacka beror på andra orsaker och mannen får vara kvar ett tag till. Styrka till dig!

#40 - 2019-10-05 @ 17:58:35 - Clara:

Vilket fint och modigt inlägg - och vilket modigt beslut. ❤️

#41 - 2019-10-05 @ 19:01:54 - Vanja:

De viktigaste besluten är alltid de svåraste. Så modigt av er. Och klokt. Så fina mänskor som ni är så kommer ni fixa detta på bästa tänkbara sätt, och det kommer bli toppen. Även om det e knivigt på vägen. Fint att höra att ni är överens och vänner. Det blir bra det här. Annorlunda, men bra. Stor stor kram till er båda! ❤️

#42 - 2019-10-06 @ 21:16:53 - Hanna:

Kram

#43 - 2019-10-09 @ 12:23:13 - Sanna:

Tror att många behöver läsa det du har att skriva! Vi är många som kämpar i det tysta och du inspirerar med ditt mod!

#44 - 2019-10-09 @ 13:00:57 - Sara:

Skönt med ett livstecken från dig. Man undrar ju, även om du såklart inte har någon skyldighet gentemot oss bloggläsare. Jag hoppas att du kommer att trivas med ditt nya liv. Det är modigt och klokt att inte stanna i något som inte är bra för en, tror att det är lätt hänt annars då man har barn tillsammans. Sköt om dig/er!

#45 - 2019-10-09 @ 16:09:53 - Sara:

Vad bra gjort av er att se var skon klämde. Man blir väl lätt hemmablind om man varit tillsammans ett tag. Inget lätt steg att ta. Hoppas ni ska få komma till rätta. Båda två :) Styrkekramar till dig ☀️👑🌻🌟🌈☕️🍫

#46 - 2019-10-09 @ 19:36:41 - Erica:

Det är otroligt tråkigt och ledsamt att läsa detta inlägg från dig såklart, men samtidigt förstår jag lättnaden som ni känner nu efter att ha kommit fram till detta beslut. Jag har följt dig sen du var med i gravid vecka för vecka och kommer fortsätta hänga kvar här så länge du finns på bloggen och Instagram. Jag önskar er all lycka och hoppas att allt faller på plats så småningom. Jag har alltid tyckt att du verkar så klok, kram ♥️

#47 - 2019-10-09 @ 20:16:45 - Lisa:

Har saknat dig och bloggen, och följer såklart med på din resa!

Kärlek 💕

#48 - 2019-10-09 @ 21:30:32 - Petra:

Tänkt på att du försvann, kunde kanske ana vad som skedde, nu skickar jag massor av kärlek till er alla fyra ❤️

#49 - 2019-10-10 @ 15:35:19 - Sonia:

Åh Elisabeth! Så modigt att våga släppa taget, och att berätta om det såhär på bloggen. Vad det än beror på så vet jag att det var helt rätt beslut, för ni är båda så kloka. Kram och ta hand om dig. <3 Du tog emot mina olyckliga mejl en gång i tiden, så jag vill också säga att jag finns här och bryr mig om dig.

#50 - 2019-10-15 @ 17:28:07 - Lena:

Vad modigt och fint skrivet! Lycka till med allt, jag läser gärna om din fortsatta resa! <3 mvh Lena, en av dina läsare <3

#51 - 2019-11-03 @ 23:59:00 - Louise:

💙

#52 - 2019-11-10 @ 08:08:13 - Frida:

Sitter i samma sits! Känner med er! ❤️

- bara en blogg