elisabethlindroth.se

- bara en blogg

Om vår Åke

Viktigheter • Permalink • 17
Först vill jag bara säga TACK för alla era fina kommentarer på Instragram och att ni delar med er om er själva. Direkt kändes min lilla Instagram-hörna mycket mer personlig och mysig. När vi ändå är personliga med varandra tänkte jag faktiskt fortsätta på den banan och berätta om något som är väldigt jobbigt och som många gånger i denna polerade Instagram-värld även känts otroligt ensam.
Att bli gravid är ingenting att ta för givet men oftast ser det enkelt ut i flödet. Att som vi, förlora två små barn i magen efter 21 veckor och sedan försöka komma upp över ytan igen, är inte lätt och absolut inte när alla andra verkar ha det lyckligt och rosenskimrande. Det finns en särskild mall för människor, som jag tror att fler än jag desperat försöker passa in i men aldrig riktigt lyckas. Samma gäller för barn. Överallt har jag sedan jag blev förälder sett andra med barn i samma ålder lägga ut deras framsteg, på ett så självklart vis. För allt är ju självklart, så länge ens barn passar in i den snäva mall som finns. Men när ens barn inte passar in, inte beter sig som andra och man inte kan relatera till någon annan, varken irl eller på Instagram, då hamnar man i sin egna hjärna. Där inne har jag tragglat, funderat och analyserat de senaste åren. Vi har slängts mellan hopp och förtvivlan, försökt greppa efter halmstrån och gjort allt för att pressa in vår älskade, älskade Åke i barnmallen. Men vi har inte lyckats och ensamheten har växt till en enorm boll av oro som ständigt sitter på min nacke och tynger mig. Det har varit många vakna nätter av tankar, drömmar där Åke är "normal" och sedan dagar där jag insett att han är normal, för oss.

Det jag vill säga med denna vägg av text är att vi igår tog första steget (efter många andra jobbiga steg) mot att hjälpa Åke och oss att få alla verktyg och all kunskap vi kan, för att låta honom fortsätta blomma och vara precis den underbara lilla person han är.

Med detta sagt hoppas jag att många av er kan förstå mer av min stress den senaste tiden och varför jag i många fall undvikit att svara på frågor om Åke. Dels för att jag inte VET vad jag ska svara och dels för att både Leif och jag har behövt få tillräckligt tid för att inse att vi behöver hjälp.

Jag vill inte att någon mer ska behöva känna sig lika ensam som jag gjort och jag vill inte att det ska vara konstigt att varken som vuxen eller barn inte vara som alla andra. Jag är stolt över att vara förälder till ett barn som följer sin egna, unika kurva och jag ser fram emot att få fortsätta följa honom på hans krokiga och underbara väg genom livet.

 Som jag brukar tänka, Åke är inte riktigt som alla andra barn men inget annat barn är som Åke!

#1 - - Maria:

Världens finaste Åke! Det är tur att just han kom till er, att han valde er - en lycka för honom! Ni är fantastiska för honom och ett grymt team tillsammans! ❤️

#2 - - Matilda:

Fina Åke och så fint skrivet! Ni är verkligen föräldrar med hjärtat på rätt ställe och det kommer ni komma långt på oavsett vilka prövningar ni ställs inför ❤

#3 - - Emilia:

Så fint skriver och att du delar med dig! Vilken tur ni hade att just Åke kom till er och vilken tur för Åke att han fick er som föräldrar ❤

#4 - - Lisa:

Heja er! Nu vet ni ju inte var ni hamnar i slutändan, men jag vill bara säga att det inte är så farligt att vara en del av funkisfamiljen i världen. Finns mycket fint att dela här! Och alltid nån som förstår när man är orolig. Ensamma är ni inte, oavsett vad Åkes lilla värld består av för egenheter, vi är många och precis lika vanligt ovanliga som alla andra.

#5 - - Erica:

Ska först vara tydlig med att säga att, detta frågar jag för att jag är uppriktigt nyfiken. Vad är det som skiljer Åke från andra "normala" barn? För det är ärligt talat inget som jag har märkt något av. Jag ser inte vad det är som skiljer honom från andra barn. Jag har ju i och för sig aldrig träffat honom på riktigt heller, så kan ju vara därför. Kram ❤️

#6 - - Sofia:

Jag har två barn med diagnoser. Ena har svår SDHD och andra ADD och drag av autism (som egentligen är mer än drag...). De är i skolåldern nu och guuud vad vi stångat oss blodiga för att få rätt hjälp och så ensamt det har varit när andra familjer spontant kunnat åka på badhus och vi inte ens tagit oss utanför dörren utan ordentliga förberedelser. Det är lätt att tvivla på sitt föräldraskap då. Oavsett vad ni tänker att Åke kan komma att diagnosticeras med så är det genomklokt att faktiskt utreda så tidigt som det går. Även om skolan ska anpassa efter individ oavsett diagnos eller inte, så är min och mångas erfarenhet att så inte sker förrän det finns på ett papper. Dessutom är det också en fingervisning om vad han kan tänkas behöva hjälp med och vad omgivningen kan behöva tänka på. Vill du bolla tankar och erfarenheter får du gärna maila mig.

#7 - - Louise:

SÅ fint skrivet! Tack för att du delar med dig och tack för att du sätter ord på vad jag själv ibland tänker. Jag önskar att jag tänkte så klokt lite oftare. Att jag inte jämförde och sörjde fullt så många gånger. Tack för att du lättade min klump i magen och skingrade min ensamhet en stund. Många kramar till er från Luleå.

#8 - - Linneasigrun:

Så fint skrivet Elisabeth💛 Vilken tur era barn har som har två så fina föräldrar som ni verkar vara.

#9 - - Fia:

Vilket starkt inlägg!
Jag har en son som är 3,5 år som inte heller ”följer mallen” tex när det gäller rutiner, sociala sammanhang och kommunikation. Jag har grubblat och googlat i det oändliga. Det blir inte lättare av att jag dessutom jobbar på en skola med elever i behov at särskilt stöd.

Den här våren har vi i alla fall tagit steget och lyft vår oro med både förskola och BVC. Nu väntar vi bland annat på möte med logoped och det känns befriande och väldigt omvälvande att en boll har satts i rullning. Men oavsett är han ju vår älskade lille pojke, precis som Åke är för er.

Lycka till med er resa, var ni än hamnar!

#10 - - Isabell:

Elisabeth, som jag känner igen mig i det du skriver. Jag är mamma till en liten kille på 5 år och har precis som du känt mig så ensam och aldrig kunnat passa in. Min son diagnostiserades med autism strax efter att han fyllt 3 år. Oavsett vad som händer i er situation vill jag skicka pepp. Jag vet vad ni går igenom och du får mer än gärna vända dig till mig om du vill. Har följt dig i många år och känt igen mycket av det du skriver om gällande oro kring tal, utveckling mm. Ta hand om varandra. Det finns hjälp att få. Och att landa i att allt inte blev som man kanske först trodde är en process man måste ta sig igenom och den innehåller både sorg och acceptans. ❤ Kram

#11 - - Ida:

Så viktigt att ta upp! Min äldsta är extremt blyg och pratar i stort sett aldrig med vuxna utanför den närmsta familjesfären. Svarar inte ens på tilltal. Andra barn går ofta bra för honom att prata med om han får lite tid. Så som vi oroat oss för honom! Jämfört honom med andra barn, pushat honom att försöka beställa/be om saker själv när vi är i sådana situatuoner. Utan resultat. Fått försvara honom när vuxna tyckt att han är oförskämd när han vänder sig bort istället för att svara när de pratar med honom.
Just när vi skulle boka tid hos BUP så lossnade det lite och vi kände att det kanske går framåt. Vi får se. Men aldrig att det pratas om sådant här i socmedia. Och jag är högst skyldig själv. Har inte skrivit ett ord om det på varken FB eller Insta. Vet inte vad jag kan skriva för att inte lämna ut för mycket personligt om min son?
Tycker att ditt inlägg här var fint och bra avvägt! Heja Åke och heja er, åt skogen med alla mallar och "normalt" beteende!

#12 - - Liza:

❤️

#13 - - Susanne:

Alla barn har sin egen mall att följa, och alla barn har rätt att mötas just i den mallen utan att jämföras med andra barn!
Heja Åke och heja er!

#14 - - Sofie:

❤❤❤

#15 - - Lisa:

Jag har en son som är 3,5 år som varit lite sen i talet och haft lite svårt med kontakten med andra barn. BVC och förskolan har reagerat och nu ska han snart få träffa en logoped efter nio månaders väntan. Känner igen mig i din oro och känslan av att så gärna vilja få min son att passa in i mallen. Har många gånger känt mig ledsen och i hemlighet irriterad på min son när yngre barn på lekplatsen både pratat bättre och tagit kontakt på ett sätt som han inte behärskar än.
Hur det än går för Åke är ni inte ensamma ❤

#16 - - H:

Så underbart att Åke fått just er som föräldrar! Och ni honom! Hoppas ni får bra hjälp av de som är inblandade ❤️

PS. Vill be om ursäkt för en obetänksam kommentar jag skrev här för något år sedan, typ ”hans tal kommer sääkert kicka igång vilken sekund som helst, Mv h, logoped” Det var extremt oproffsigt och okänsligt av mig att uttala mig utifrån min profession i ett ärende jag har noll insyn i. Jag har grämt mig så över den kommentaren. Förlåt för en dum kommentar som kanske sårade. Hoppas ni fått proffsigare logoped-bemötande från andra håll!

#17 - - Händelsevis:

Vilket fint inlägg och heja er som vågar söka hjälp! Vi väntade länge länge och ser nu att livet kunnat bli sååå mkt lättare om vi tagit steget tidigare.
Men nu blev det inte så och det får vara ok. Nu är vi en funkisfamilj med alla fördelar och utmaningar. För det finns ju såklart fördelar :-)
Vi har fått jättefin hjälp, glädjs numera åt framstegen i den takt de kommer och är nöjdare med livet än någonsin!
Önskar er all lycka på vägen! Maila om du vill, jag slutade skriva min blogg när det var som värst. Kanske synd men också helt ok, det var ju en himlas sörja alltihop.

Till top