elisabethlindroth.se

- bara en blogg

En ljus men mörk sommar

Vardag, Viktigheter • Permalink • 21
De senaste månaderna har jag känt mig så där mörk igen, som jag gjorde innan jag fick hjälp med min pms. Det nya mörkret kommer efter mensen, när jag slutat med min medicin, vilket känns precis vidrigt. Jag har försökt mota mörkret, försökt tänka att det bara är tillfälligt och när det sedan försvinner när jag återigen börjar med mina piller är det som att jag glömmer det. Jag tog mod till mig och ringde kvinnokliniken för att berätta om hur jag mår och fick då till svar att eftersom det då mest troligt inte är hormonellt, då det infaller efter mensen, är detta en fråga för min lokala hälsocentral. Så då ringde jag dem, tog ett djupt andetag och berättade. Jag berättade om mörkret, den totala mattheten, huvudvärken, svettningarna och allt annat hemskt som jag skäms över att jag känner. Bokades in för provtagning där ett par rör blod skickades till ett labb där det konstaterades att nej, jag borde inte må dåligt, för alla prover var rena och fina. I slutet av brevet som jag fick med mina provsvar stod det något i stil med "kontakta oss igen om du fortfarande inte känner dig frisk". Så nu är jag tillbaka på ruta ett, med en stor ovilja att återigen ringa och berätta hur uselt jag stundtals mår och försöka få hjälp med saker som kanske inte syns på ett blodprov. Samtidigt ska jag dras med uselt samvete för att jag under mina mörkare perioder är (enligt mig själv) en usel mamma och fru. För att jag inte pallar livet lika bra som Leif. För att jag inte pallar att vara förälder lika bra som typ NÅGON. Igår kväll, efter att jag gråtit och somnat med Gry vid läggning, pratade Leif och jag ordentligt. Eller, det var nog mest jag som pratade med mig själv, för att på något vis övertyga mig att jag har rätt att må dåligt. För ÄNNU EN GÅNG påminns jag om hur uselt det är att vara kvinna och mamma. Hur mycket skit våra kroppar utstått från att försöka bli gravida, vara gravida, sluta vara gravida mitt i en graviditet, föda barn och om allt går bra - VIPS vara en vanlig människa igen. Hade en kund på jobbet som ganska nyss fått barn och som gärna ville ha hjälp med tunga lyft. Vi pratade om hur knäppt det egentligen är att ständigt kollas under graviditeten, att förhöras om hur vi sover, äter och mår och direkt barnet är ute är det liksom ingen som frågar dessa frågor igen. Vi kämpar på med värk, håravfall, en pms som tycks eskalera efter varje graviditet, svettningar, ångest och ska ändå bara köra på. Vi sover sämre eftersom vi kanske ammar i början och sedan i flera år kan dras med problem som gör att det helt enkelt inte går. Halsbrännan, som jag drogs med som gravid, har inte direkt försvunnit. Jag svettas nattetid ungefär två veckor i månaden. Jag grubblar, tänker och analyserar in på småtimmarna. Vänder och vrider på saker och vaknar upp med en känsla av att jag aldrig sovit. JAG BEHÖVER HJÄLP men det känns så evinnerligt svårt att få den hjälpen. Samtidigt känner jag nu, efter att vi i måndags fått veta att Åke ska fortsätta utredas för autism hos BUP, att jag verkligen vill försöka må bättre, för att kunna hjälpa honom i livet. Att han under de senaste två åren visat sidor som fått oss att fundera ÄNNU mer om saker och ting och nu fått bekräftat att ja, det har varit lite knepigare för oss att vara föräldrar, eftersom vår väg inte följt den "klassiska" vägen som barn ofta tar, har på många sätt fått mig att slappna av. Men allt som finns i mitt överfulla bagage under alla år vi hållit på med barn, det finns liksom kvar. Alla skuldkänslor över att barn dött i min mage, alla tankar på att det är mina gener som gjort att Åke inte passat in i mallen (jag vet, helt knäppt att tänka så men det gör man ändå) och känslan av otillräcklighet när jag ju BORDE vara "återställd" från allt vad graviditet och sånt heter efter två år som ickegravid. Tanken att "ALLA ANDRA KLARAR DET JU" maler hela tiden, men jag vet ju så klart att alla inte gör det. Orättvisan att kvinnor med småbarn oftast är dom som drattar dit och blir halvt utbrända och deprimerande är så påtaglig hela tiden. Jag kan liksom inte förlåta männen för att de oftast har det så mycket lättare. Samtidigt är jag oändligt tacksam över att få dela mitt liv med just Leif, som är så lätt och självklar. Han är helt underbar och det får jag ofta också höra från andra, vilket sååå klaaaart gör att jag känner mig ännu sämre. Ni hör ju, jag är i en ond cirkel av tankar just nu och det är dags att få hjälp. För MIN skull, först och främst. Jag saknar mig själv så oändligt mycket och jag hoppas att mina barn snart ska få träffa mig igen. Jag vill också slänga in en brasklapp här, innan folk på byn börjar prata om att jag snart kommer åka in på hispan. Det är egentligen helt sjukt att man måste göra det men folk tycks ha en oförmåga att tolka text och känslor. DET GÅR MÅ USELT OCH BRA SAMTIDIGT. Jag mår dåligt ibland och ofta mår jag så himla bra. Jag fungerar i vardagen men har absolut inget behov av att dölja när jag inte mår bra. Det är så knäppt att man "får" sprida glädje, pepp och bilder av lyckliga liv men när man ibland pratar om sånt som skaver, verkar det bara finnas svart eller vitt. JAG MÅR BRA! MEN IBLAND MÅR JAG DÅLIGT. Hoppas ni också mår precis som ni mår och har överseende med att mitt överfulla huvud behöver vila lite från bloggen ibland.  â¤  
#1 - - Anna:

Jag känner igen mig så mycket men jag har egentligen inget att må dåligt över. Har inga stora trauman, har ETT barn (man får inte gnälla när man har ett barn, folk skrattar åt en och bara "vänta du tills du har två eller tre!) utan allt sitter i mitt eget huvud. Stressen och ångesten kan jag inte skylla på nån, bara mig själv. Jag längtar så mycket efter att få vara själv, ENSAM, göra vad jag vill. Har varit ensam med vårt barn i två veckor nu och inte gjort ett skit. Har inte ens varit och badat. Kul sommarlov för pojken.

#2 - - Sofie:

Heja dig och heja er! ❤️ Fint, klokt och ärligt inlägg som vi gissningsvis är många som känner igen oss i 🙏🏼

#3 - - Sandra:

Hej!

Jag jobbar inom psykiatrin. Det är så snårigt och svårt för patienter på alla nivåer idag och blir ledsen över det jag läser.
Trots helt oombett från din sida tänker jag skriva några råd, ta dem till dig eller strunta i dem helt.
- ring vårdcentralen igen. Be om en depressionsbedömning. I värsta fall, fyll i formulär på egen hand innan (exempelvis MADRS-S, går att googla fram) och meddela om du enligt det ligger i riskzonen
- har din vårdcentral en samtalsmottagning? Ring i så fall den och be om stöd. Det är bra att få sortera sina tankar med någon som inte är närstående och som är professionell. Deras bedömning kan också vara en väg in mot att träffa en läkare.
- i värsta fall, om du inte får hjälp via de övriga två förslagen, ring en webbaserad tjänst och förklara läget. Där kan du snabbt få både samtalsstöd och ev bedömning av medicinering osv.

Det är tufft att ha barn med särskilda behov. Det kräver extra mycket av er som föräldrar. Att ta hand om sig själv är oerhört viktigt för att orka. 💗

Lycka till!

#4 - - Therese:

💚💚💚💚💚💚 Älskar dina inlägg.

#5 - - Frida:

Tack så mycket för att du delar med dig. Jag känner igen så mycket. Det känns som ett berg i mig av obearbetade upplevelser och känslor, som började med ofrivillig barnlöshet, smärtsam graviditet, vidrig förlossning, traumatiserande eftervård med komplikationer som aldrig kommer försvinna helt (framfall, ärrvävnad, bäckensmärta, sömnlöshet, minnen), ett barn som inte sov och som inte varit som alla andra. Han har ingen diagnos, men vi träffar psykolog för stöd att bemöta samt hantera sömnstörning. Det är som att jag aldrig landar? Aldrig mår riktigt bra, annat än korta stunder. Trivs inte i rollen som förälder, orkar inte ge mer av mig själv, gå över mina fysiska och psykiska gränser mer. Känner mig samtidigt inte deprimerad, för är periodvis glad och tacksam. Men något tynger, allting vi gått igenom de senaste åren tynger.
Om igen; tack för det du skriver. För att du delar med dig om dessa svåra kluriga tankar, så vi andra kan känna oss mindre ensamma.

#6 - - Emma:

Jag är också där och har varit sen mitt andra barn föddes för 3,5 år sen. Alltid trött. Ofta slut på tålamod. Har ett krävande jobb inom socialtjänsten där jag är arg/irriterad var eviga dag. Så arg jämt. Hatar min man var och varannan dag. Vill helst vara själv, men det är jag nästan aldrig. Äter medicin som hållet ångesten i schack. Har bättre dagar och är lycklig ibland. Ibland inte alls. Är så arg på männen och samhället. Känner mig lat och misslyckad. Är lite överviktig pga tröstäter. Gör ändå allt man ”ska” i livet. Fixar lekträffar, kalas, frökenpresenter och vardagsplaneringen. Men är tom på insidan. Min bästa kollega har gått in i väggen. Jag har nosat på den också. Så många som inte förstår någonting. Min mamma och syster minns inte att de tyckt det varit SÅ jobbigt med barn. Min man tycker han gör så mycket. Men undra om allt maler i hans huvud precis hela tiden? Jag tror inte det. Allt jag gör då? Mindre värderat. Bara jag går ner i vikt kommer jag må bättre ekar i huvudet. Min mamma säger det rakt ut. Blivit antagen som gravid flera gånger sista tiden. Önskar jag orkade med ett barn till. Men det gör jag inte. Vill inte. Livet, är det verkligen så här det ska vara?

#7 - - Händelsevis:

Lider med dig så otroligt mycket!
Att ha ett barn med npf-diagnos är verkligen den största utmaningen jag kan tänka mig.
Samtidigt är jag en såå mkt bättre människa i stort nu än innan jag kände min egen unge.
Habiliteringen brukar kunna hjälpa till med föräldrastöd ju, deras kurator kanske är lättare att få komma till än VC? Och om ni inte är inne där än, för det är ni ju troligen inte om utredningen fortf pågår, så är det väl barn och mödrapsykologerna som BVC kan hjälpa till med tid hos?

Vi går privat hos Föreningen allt om autism. Kolla deras hemsida! Kontakten med dem räddade verkligen oss ur vårt mörker!

#8 - - Linnea:

Jag jobbar också inom psykiatrin och vill komplettera med någon punkt till denna lista. Oavsett vilken vårdcentral du är listad på har man alltid rätt till ett visst antal träffar med en samtalskontakt, tex psykolog. I princip ska detta vara något du bara kan ringa och kräva, men annars är det ju bra att gå via läkare och där kan det verkligen vara av nytta att just hänvisa till tex enkät för depression. Det är ju rätt jobbigt att öppna upp och jag vill bara att du ska veta att man behöver liksom inte berätta allt för personen som tar hand om vårdcentralens telefonrådgivning. Bara jag mår psykiskt dåligt. Vill träffa en läkare för bedömning PUNKT. Finns inget mer du behöver säga. Om vårdcentralen inte har egen psykolog bör de kunna hänvisa dig vidare.

På den mottagning jag arbetar finns möjlighet även för anhöriga/närstående med samtalskontakt. Detsamma gäller för vad jag förstår alla psylkiatrimottagnibgar och detta borde ju verkligen innefatta BUP.

Kram och hoppas att du får hjälp att börja orientera tankarna och vägledning i var du kan vända dig vidare

#9 - - Johanna:

Modigt och fint av dig att dela med dig. Kramar till dig

#10 - - Emma:

Min sambo hamnade i en förlossningsdeppression efter att vi fått barn för sisådär 1 år sen och efter flera försök att få hjälp via flera vårdcentraler och läkarbesök där dom endast skrev ut medicin så krashade han totalt när dottern var 10 månader. Då ringde jag bvc gråtandes och dom ordnade hjälp åt honom på en gång, samma eftermiddag så hade vi full kontakt med kuratorer och tid för bedömmning och på efter 2 veckor så skickades en remiss till psykiatrin. Så verkligen tips att kontakta bvc, för oss är det dom första som tagit oss på allvar. Kram till dej ❣

#11 - - Rebecka:

Alltså primärvården! Vilket skämt! Är det så alla som söker hjälp bemöts?! ”Hör av dig om du inte blir bra”, varför kan de aldrig erbjuda något mer? Fler alternativ? Komma med råd och tips? Varför tror de att någon söker vård egentligen??! Blir så less, tyvärr blir man ju bemött så både för fysiska och psykiska besvär om de inte DIREKT hittar orsaken, annars lägger de bara ner.

Nästan som att de VILL förhala processen. ”Hör av dig om det blir värre eller om det inte blir bättre”....undrar vad de kan erbjuda då som man inte kan få hjälp med på en gång? Lika sugen varje gång jag haft kontakt med primärvården att söka privat sjukvårdshjälp, kanske kan vara värt det!

#12 - - Aina:

Så viktigt att prata om sådant här så att man förstår att man inte är ensam! Jag känner igen mig i delar, men tipsar också om bvc. Tycker att vår bvc har varit väldigt bra på att "checka av" måeendet på hela familjen. Extra mycket i början efter en förlossning naturligtvis för att fånga upp förlossningsdepressioner, men de frågar mig även snudd på varje besök hur vi har det och hur vi mår. Hoppas att du får den hjälp du behöver, kram.

#13 - - Frida:

Jag känner också igen mig. Den mentala kampen. Lite sömn, oro, ansvar och dåligt samvete över att må dåligt när man egentligen "borde" må bra.

Jag ringde kvinnokliniken och bad om att få äta PMS-medicinen hela månaden då jag precis som du kände att jag dippade efter mens. Vi tillhör samma lasarett så tänker att det borde gå även för dig, om du vill.

Jag pratade med min barnmorska efter förlossningen om att jag gärna hade fått information i förväg om vad som händer om allt inte gå enligt plan. Jag var helt oförberedd på 2 veckor på barnkliniken. Svaret jag fick då var att det skulle skrämma människor.

Mitt barn är 12 år nu och jag har i sakta mak återvänt till mig själv, men det här tagit låååång tid.

Håller tummarna för att du får bra hjälp. Jag älskar att du delar detta med oss andra. Tror många känner igen sig.

Tänker att det är otroligt värdefullt att ha en stark och enkel person vid sin sida. Nån att luta sig mot när det stormar inombords. Var rädda om varandra. ❤

#14 - - Sofia:

Vill också tipsa om kommunens familjerådgivning. Dit kan man gå själv eller ihop med annan person.

#15 - - Maria:

Du är fantastisk, tack!

#16 - - Maria (mawiia):

Kram och tack för att du sätter ord på sånt som jag också känner ibland. Och för att vi får ta del av det som bor i dig.
Så fint att få känna oss mindre ensamma. Jag hoppas att du får hjälp nu när du är modig och ber om det. Och jag skickar varma tankar till er inför den fortsatta utredningen med alldeles fenomenala Åke.

#17 - - Hanna:

Det känns som du beskriver mina känslor, sån igenkänning. Älskar mina barn men inte hur livet blivit. Jobbar själv med att hjälpa barn och föräldrar och älskar mitt jobb. Men jag älskar inte att vara mammaledig och ta det mesta ansvaret för barnen och hemmet, vilket kommer fortsätta även när jag börjar jobba. Vill som du bara få vara i fred och det ger så mycket skuldkänslor att känna så. Man ska ju älska att vara med barnen, att känna sig behövd... men jag känner att det kväver mig. Känns som allt jag gör för familjen tas för givet eller går obemärkt förbi. Har fler gånger önskat att t ex hamna på sjukhus plötsligt för att de ska få klarar sig utan att jag har styrt upp allt i förväg. Blir så ledsen av att känna så. Känner mig som en riktigt misslyckad mamma, men ingen anar detta.

#18 - - Linn:

Tack för att du delar med dig ❤️

#19 - - Frida:

Jag åt också premalex för pms, 2 veckor i månaden. Det funkade ett år ungefär men sen började jag äta lägre dos varje dag istället. Det var min gyn som föreslog det och jag mår mycket jämnare nu. Mycket bättre. Bytte till ett annat märke som var billigare. Också på gyns inrådan.
Så mitt tips är väl att fortsätta med medicinen om den hjälper, men ta varje dag ist. Och såklart prata med vården om hjälp av psykolog.
Men du ska inte behöva vänta på det om du redan har medicin som hjälper anser jag.

#20 - - Linda:

Ååååååå, igenkänning! All styrka till dig!

Mitt första barn föddes 2009 och dog av hjärtfel när hon var drygt fyra månader (Vad gjorde jag för fel? Åt jag något dåligt när jag väntade henne? Osv osv.)
Därefter kom mitt andra barn ett år senare, och mitt tredje barn ytterligare tre år senare, 2014.

När jag fått mitt andra barn och var på nåt av de där första besöken på BVC så sa jag till BVC-sköterskan att jag var så ARG hela tiden och att jag nog behövde prata med någon om det. När BVC-sköterskan (som kände till att vi förlorat vårt första barn ett år tidigare) hade frågat ut mig om jag var arg på mitt barn eller om jag kände att jag ville skada mitt barn och kommit fram till att det inte var så, så sa hon att ”då kan vi tyvärr inte hjälpa dig, du får söka i vårdguiden”.

Vilket jag inte pallade då. Så jag bara kämpade på, klistrade på ett leende och tänkte att ”så här är det väl när man har småbarn, det är bara att skärpa sig”.

Tills 2015 när jag bara klappade ihop helt. Ångest, panikattacker, orkade iiiiingenting, ljuskänslig, KORT stubin, så jefla dålig självkänsla och SKULD för att jag inte förmådde må bra när jag var så lyckligt lottad med två friska barn och man och allt annat fint jag har i mitt liv. Min närmaste omgivning blev förvånad över HUR dåligt jag mådde och hade till en början svårt att tro på att det var på riktigt, för jag verkade ju så välfungerande. I rättvisans namn var jag förvånad själv. Det var som att när dammluckorna till slut brast så bara vällde allt ut.

Jag gick till vårdcentralen dagen efter att jag haft mitt ”sammanbrott” och ”lyckades” pricka in en panikångestattack i receptionen.

Det hela mynnade ut i ett års sjukskrivning på heltid, därefter långsam upptrappning av arbetstid, kbt-behandling hos psykolog, stressrehab-program för utmattning, familjeterapi, och medicinering med ssri.

När medicinen kickade in efter några månader så kände jag för första gången på flera år att jag på RIKTIGT hade lust att göra något. Och under året som följde gick det långsamt upp för mig att jag varit deprimerad i sju år utan att haja det. Och att om BVC-sköterskan hade gett mig ett telefonnummer istället för att hänvisa till vårdguiden så hade jag kanske mått mycket bättre mycket tidigare. Och kanske hade det inte behövt gå så långt som fullt utvecklat utmattningssyndrom.

Livet känns idag så hiiiimla mycket bättre! Och jag skriver inte allt detta för att ösa ur mig mitt eget elände, utan för att peppa dig att inte ge upp i försöken att få hjälp! Det är för jefligt att du inte blir uppfångad och guidas rätt, men snälla kämpa på! Be din man om hjälp att boka tid, som någon ovan skrev! Att du mår dåligt är inte bara din egen börda att bära, låt honom hjälpa dig!

Att få rätt hjälp tidigt kan spara år av mörker och göra vägen tillbaka kortare. (Har man gått åt fel håll i sju år är det längre väg att gå tillbaka.)

Och alla tankar du har om skuld, att du inte duger på olika sätt, att du bara måste skärpa dig, att du inte har rätt att känna som du gör etc. är depression eller utmattning som talar. Det är inte sanna tankar. Ibland kan det hjälpa litegrann att påminna sig om det. Depression förvränger ens referensramar och perspektiv, och man kan behöva hjälp utifrån att ”räta upp” dem.

Så här från åskådarplats: be din man se till att du får professionell hjälp! Och tillåt dig att känna som du gör, det är till och med ytterst rimligt med tanke på vad du har i bagaget. All styrka och värme och medkänsla! <3

#21 - - Sofie:

Det går att prata med psykolog via Kry tror jag? Kolla det. Kram och hoppas att du får hjälp snart.

Till top