Hjälp mig svara på fråga om förlossningsskador!
#1 -
-
Josefin:
Har inte fött barn så kan inte hjälpa. Men det är jobbigt när man känner sig ensam i sin oro och sina funderingar så därför måste vi stötta varandra! :)
P.S. Älskar ditt ansiktsuttryck på bilden :D
#2 -
-
Rebecka:
Jag fick en förlossnings skada i samband med första barnet. Några stygn är inte förlossningaskada utan vanliga bristningar. Jag fick en sfinkterruptur grad 3 och fick åka direkt på operation. För mig tog det ca 8 månader innan jag kunde börja röra på mig nästan som innan. När första barnet var 10 månader blev jag gravid med andra och sa till redan på inskrivningssamtalet att jag ville ha snitt. Detta fick jag senare beviljat och det var otroligt läskigt men en underbar förlossning i jämförelse. Bara några dagar senare kunde jag själv åka in och ut med barnet som behövde åka in för solning mm. Även om det är tufft nu så kommer det att bli bättre. Sen kommer det alltid att hänga med en fysiskt och även psykiskt men allt blir bättre till slut.
#3 -
-
Elina:
Hej och Grattis till bebisen,
Jag födde för tre månader sedan och fick bristningar innuti och blev klippt ("klockan 5" som de säger...alltså placeringen av klippet om snippi vore en klocka 🤓) för att förhindra att spricka bakåt. Jag frågade hur många stygn jag syddes med och då sa hon "vi räknar inte stygn här utan vi syr i tre lager" (jag antog att det var massor av stygn).
Jag hade jättejätteont efteråt och funderade mycket på hur en eventuell andra förlossning skulle gå och vad som skulle kunna hända då. Tittade med spegel typ varje dag och bah "näe jag kommer aldrig bli den samma igen" trots att alla läkare som jag visade upp det för sa att det såg "fint" ut (alltså va!? kände jag). Jag tyckte typ det såg ut som att de sytt för löst, för snett, att stygn släppt och att det var mörkblått (nästan svart) och rött. Har fått keloidärr på andra delar av kroppen och var livrädd för att få det i snippi.
Men sen gick veckorna, det gjorde mindre och mindre ont, jag tittade inte lika ofta på det och jag vågade ta på ärret och jag började massera det varje dag med olja (läste på bloggen Bakingbabies om det) både från in och utsidan (för det blir ju ett tjockt (djupt?) ärr när en klipps eller spricker mycket) ...och allt det gjorde jättemycket för mig! Jag hade ingen aning om att slämhinnor kunde läka ärr så bra. Massagen kändes väldigt jobbig först (ond och läskig) men jag tror den har bidragit till att ärret nu nästan känns lika mjukt som övriga delar i snippi och jag blev liksom vän med ärret när jag tog hand om det (låter kanske knäppt men så var det ☺). Vad jag försöker säga är att det förmodligen kommer bli och kännas mycket mycket bättre när tiden går och försök att våga ta på ärret (efter kanske 6-8 veckor... lästips: http://bakingbabies.se/2016/03/14/arrvavnad-efter-forlossningsskador-och-gynekologiska-operationer/ Älskar denna blogg så mycket!).
Tyckte också det var fantastiskt på återbesöket när min barnmorska på MVC sa att "vi löser det då" när jag frågade "vad händer om jag får bestående men och typ inte kan ha sex eller cykla?"...det kändes så tryggt och jag började slappna av ännu mer. Så kräv ett sådant svar om de inte ger dig det av sig själva!
Lycka lycka till med återhämtningen! Det är svårt att inse att det tar lite tid, men det gör det. Håll ut!
Stor kram
#4 -
-
Nathalie:
Första barnet var det en mycket mer utdragen förlossning och fick sy lite både på utsidan och insidan. Andra barnet gick förlossningen snabbt och smidigt och fick sy typ nåt litet stygn på utsidan. Tror överlag att första barnet är "värst".
#5 -
-
Sofia J:
Första barnet fick jag en sfinkteruptur grad 3 och blev sydd på operation. Var öm och hade ont i ca två veckor efter. Detta sa dom berodde på att det var första barnet, en snabb förlossning och ett relativt stort barn.
Andra barnet syddes tre skönhetsstygn bara och jag var inte ens öm efteråt. Kändes inte att jag just fött barn, skumt men sant. Andra barnet gick ännu fortare men han var mycket mindre och barnmorskan var beredd på att hjälpa mig på ett annat sätt .Det där greppet som jag just nu inte kommer ihåg vad det heter,när dom håller emot "runt om" med en blöt handduk. Eftersom att jag redan hade en skada i bagaget.
#6 -
-
Sofia:
Hej Elisabeth!
Jag har nyligen hittat din blogg - genom rekommendation - och kommer helt klart att fortsätta följa dig, mycket fin läsning! Jag kände mig direkt träffad av din och Ninas förfrågan angående förlossningsskador och känner att jag vill dela med mig av min upplevelse.
Min förlossning blev väldigt lång och utdragen, jag tror att det berodde mycket på att min bebis länge låg åt fel håll (rygg mot rygg) innan han vände sig rätt. För att göra en lång historia så kort så slutade det hela med att jag fick föda med hjälp av tång, då det blev kris att få ut honom snabbt. Jag fick sedan en stor blödning då moderkakan separerade och jag fick sys ihop snabbt som bara den. Behövde aldrig in på operation då läkaren lyckades få kontroll på blödningen ändå tillslut. Detta var ganska allvarligt i stunden men ändå något jag tack vare bra sjukvård klarade mig igenom ganska fint. Mina bestående skador blev egentligen två helt andra - först och främst var det svanskotan. Detta är inte så vanligt vad jag förstår men jag hade problem med den redan innan graviditet (sedan ett olyckligt fall på snowboard tio år tidigare). Den kanske därför inte kvalificeras som en förlossningsskada men i vilket fall blev den rejält förvärrad efter förlossningen. Jag tror att det delvis var för att det blev mycket tryck på den under det långa värkarbetet, och sedan låg jag stilla på rygg för länge pga ryggbedövning. Jag hade egentligen planerat att föda i någon mer 'aktiv' position på grund av min oro för svanskotan men förlossningen tog en annan riktning och det blev som det blev.
Min andra förlossningsskada förstod jag inte att jag hade drabbats av förrän ungefär fem veckor senare. Framfall. Som jag förstått finns det risk för detta vid (bland annat) långa förlossningar, om man föder med hjälp av tång och det kan även vara genetiskt. Jag uppfyller alla dessa!
Båda problemen har varit svåra, fast på väldigt olika sätt. För svanskotan är det värsta att sitta och ligga fel och framfallet att stå eller gå för länge (moment 22!) och särskilt att springa. De första månaderna var fruktansvärt tuffa och jag visste inte hur framtiden skulle bli om jag för alltid skulle ha det så där. MEN! Det finns hjälp att få. Ganska snart efter förlossningen började jag hos en specialistfysioterapeut inom kvinnohälsa och fick fantastisk hjälp. Det tog sin tid men jag hade aldrig varit där jag är idag - 21 månader sedan förlossning nu - om det inte hade varit tack vare den. Jag kommer förmodligen att få leva med dessa skador men jag har ändå kommit till en punkt nu där jag har relativt bra kontroll. Och även om det känns lite skrämmande att tänka på eventuella fler barn när det nu gick som det gjorde så känner jag mig ändå positiv. Jag vet att det finns hjälp att få och jag kommer att söka den i förebyggande syfte om jag skulle dra lotten att få bli gravid igen. Jag bor och födde i London och fått behandling här, men jag vet att dessa specialister finns i Sverige också även om jag inte vet hur vanliga de är. Jag hoppas dock precis som Mia (bakingbabies.se) att alla kvinnor så småningom kommer att kunna få möjlighet till att få träffa en fysioterapeut efter förlossning, men tills dess vill jag vill uppmuntra dig Nina och alla er andra därute att be om detta! Även om det bara är för en kontroll och för att kolla att du gör knipövningarna på rätt sätt. Det gjorde en fantastisk skillnad för mig att gå hos en sådan fysioterapeut. Lycka till!!