Viär alla olika
Okej, bebistiden är i alla fall sjukt gullig...på bild! :)
Okej, bebistiden är i alla fall sjukt gullig...på bild! :)
Okej, bebistiden är i alla fall sjukt gullig...på bild! :)
#1 -
-
Lina Hovlin:
Det är så skönt att läsa sånt här. Jag pendlar väldigt mycket mellan att känna att jag vill vara hemma med Jamie (fem månader) föralltid och att börja jobba nununu. Det var mest i början som jag längtade bort, fick nästan panik första månaderna av att vara hemma och det gjorde mig så rädd. Trodde att jag hade fått en förlossningsdepression eftersom jag inte ääälskade att vara hemma. Ju äldre han blir desto roligare är det. Men jag saknar också mig själv, och att få vara ifred med mig själv. Och inte känna stressen att jag måste vara hos honom om han blir hungrig. Längtar så efter att sluta amma. Så jag förstår, typ i alla fall.
#2 -
-
Camilla:
Åh så sant det är det du skriver! Alla föräldrar är minst lika olika som alla barn! Alla är vi väl individer och har rätt att vara just så annorlunda och speciella som vi är!
Så synd att så många precis som du ( där i bland även jag) ska behöva må dåligt i bland för att vi tror att "alla andra" tycker att det man känner är fel. Hur kan en känsla vara fel? Alla får väl fatta sina egna beslut baserat på egna känslor erfarenheter och möjligheter. Jag mins själv hur jag under tiden jag helammade ( 8 månader!!) kände mig mer och mer som en matmaskin än som en egen person. Att då få sluta amma var som en gåva att få lite av sin egen tid tillbaka och bebisen var inte längre beroende av mig för att få sin mat. Mins hur jag skämdes över att jag kände så. Galet, varför ska man skämmas över att man vill ha tillbaka lite egen tid?
En sak som är säker är att om jag hade skaffat fler barn hade jag tillåtit mig själv att känna efter hur jag ville göra och tillåta mig att börja om att jobba så sent eller tidigt som jag själv kände för och hade möjligheter till. Livet är ett pussel där många bitar ska stämma och jag tänker inte låta bygga om hela pusslet för att någon annan tycker att man känner eller agerar fel. Vill du jobba och det funkar så jobba på med gott samvete!
#3 -
-
Malin L:
Jag var hemma hela tiden med Folke pga att William pendlade till Uppsala och läste slutet på sin utbildning.
Nu är jag gravid med ett syskon, och jag ska vara hemma i 2 månader och sen börja jobba heltid. Dels för att jag inte gillar spädbarnstiden, och för att jag som Camilla skrev, kände mig som en matmaskin och inte som en person, inte som jag. Och det känns jättebra!
#4 -
-
Linnea:
Med min första och andra började jag jobba efter tre månader, nåt kort pass här och där. Stimulerande och trevligt att få vara nåt mer än mamma. Och inte bara prata med barn :-)
Med trean började jag jobba två veckor efter lillan föddes. Dom två äldre var på skola och förskola lix. 1 förmiddag i veckan. I början hade jag så tur att jag kunde ta med henne hon sov mestadels hela förmiddagarna ändå. Nu är mina arbetsuppgifter så att jag jobbar på kontor så jag har väldigt fritt, kunde bara stänga igen dörren då jag skulle amma. Och ändå knappa på datorn.
Chefen var jätteglad att jag ville och kunde komma ut. Sen efter någon månad så började jag lämna hennes hos mormor eller farmor den där förmiddagen vilket dom uppskattade jättemycket.
Sen när hon var 9 månader tog pappan ut en pappadag i veckan och då började jag jobba en hel dag istället.
Så jag förstår dig.
#5 -
-
Elina Sofi:
Det har varit ganska olika vid varje barn, inte konsekvent alls känner jag 🙈
När första barnet var nästan nio månader började jag plugga och min man tog vid halvtid. Så jag var borta halva dagar ungefär. Gick jättebra! Lite jobbigt i början men sen en befrielse att få känna mig lite "självständig" på nåt sätt. När andra barnet var bebis ville jag inte vara ifrån ens några timmar... men började plugga igen när hon var elva månader och det gick också bra efter lite invänjning. Nummer tre var bara fem månader när jag började jobba igen! Men min man plus bebis kunde hänga på mig rätt mkt eftersom jag doktorerar och det typ är som att plugga. Så de gick runt på promenader vid universitetet när jag var på seminarier etc 🙈 Sen jobbade jag mkt hemifrån också.
Nu är jag mammaledig med nummer fyra och ska vara det nästan ett år till. Längsta föräldraledigheten någonsin, på totalt ett år och fyra månader. Men jag har fuskat lite och redan varit iväg och jobbat ganska många tretimmarspass och inte haft någon ångest alls. Så det känns som att känslan av att vara oumbärlig för sitt barn (som ju ändå har en högst delaktig pappa) har minskat lite vartefter tiden har gått. På samma sätt känns det som att jag har blivit mer stabil i mig själv som mamma och inte längre "tappar bort" mig själv under bebistiden som jag nog hade en tendens att göra när de äldsta var små.
Förlåt för uppsatsen! 😅 Men tycker inte att det är konstigt alls att du känner för att jobba en dag i veckan!
#6 -
-
Caroline:
Jag tyckte de första 4 månaderna var extremt jobbiga, o ännu värre blev det ju iom att sambon jobbar som personlig assistent o var borsta mycket på kvällar o nätter, sov bort dagarna, o körde 12 timmarspass om helgerna. Det var helt vidrigt kaosigt i mig att vara så upplåst o bara sitta inne o häcka pga har inga vänner osv. Nåja, om vi har tiren att få ett till barn har jag pratat mycket om att sambon får stanna hemma första halvåret typ. Jag är INTE sugen på att ta en till spädbarnspeeiod ensam, o vill väldigt gärna se honom uppleva den biten av föräldraskapet också, för han hann verkligen inte med i svängarna o hann inte få in rutiner o lära sig nåt på den tiden han var hemma. Alla säger ju typ att barn har en automatisk anknytning till mamman osv, men jag kunde verkligen inte trösta henne när hon var liten. Så jag vill visa för världen att dom har fel. Killar kan minst lika bra finnas där också. Tänker på vad mycket han skulle lära sig av det också, att va ensam med ansvaret i början. Det är ju väldigt speciellt. Hoppas vi får prova det! Med vår nu 3åring var jag hemma första året, o han var hemma 8 månader efter det. Vilket kändes lite som fusk, för vid 1års ålder hade ju allt hunnit bli roligt, lugnt o man hade fasta rutiner o slapp kaoset. 😜 Men ja, jag kände helt o klart som dig! Jag kunde inte njuta i början. Ville bara att hon skulle bli större o lääängtade efter rutiner! 😊
#7 -
-
Mia (bakingbabies.se):
Med Wollmar började jag jobba en dag i veckan när han var fyra månader. Jag helammade också, så jag satt inne i personlomklädningsrummet och pumpade med jämna mellanrum. Det var lite meckigt, men det gick och jag behövde det verkligen. Att få komma hemifrån och känna någonslags förankring i "riktiga världen". Med barn 2 gjorde vi en annan uppdelning, jag var hemma både i början och på slutet av föräldraledigheten. Jag tänker att det finns så många olika sätt att göra med den föräldraledighet vi får möjlighet att ha, och det är bara på grund av att vi är så privilegierade som vi också har utrymmet att känna att det går att göra mer eller mindre "rätt". I övriga världen funkar det ju på helt andra sätt, och det verkar bli folk av dem ändå. 🤣
#8 -
-
Sandra:
Jag ville aldrig börja jobba. Men mycket hade kanske att göra med att min arbetsplats inte var optimal i kombination med barn. Främst pga arbetstiderna. Vilket naturligt ledde till att jag tog större delen av föräldraledigheten. Men jag började plugga och har nu bytt bransch.
Jag älskar/älskade att vara hemma med min dotter men nu när jag börjat jobba heltid igen märker jag ju hur bra jag mår av att faktiskt träffa människor och komma ut lite. Men om det var ekonomiskt möjligt skulle jag jättegärna vara hemma med henne en dag i veckan, men tyvärr inte utan att leva på marginalen varje månad vilket ju är trist. Nen jag skulle gärna vilja. 😊
#9 -
-
Anna-Maria💜:
Soooom jag känner likadant när det gäller att jag föredrar lite större barn!! När jag var gravid med första barnet trodde jag att det var spädbarnstiden jag skulle älska, men ack så fel jag hade. Det är ju NU, när hon är 3 år, det riktigt roliga börjar. Jag tycker det var rätt tufft fram till 2 år och sen var det nått som hände och livet kom tillbaka till mig. Samma med nr 2. Hon är nu strax över året och jag börjar väl känna att allt har lättat men jag njuter av varje framsteg hon tar som visar att hon blir äldre och mer självständig. Många har kollat konstigt på mig när jag sagt detta till dem och verkar inte förstå mig alls. Men jag vet att jag inte är ensam, det är bara det att jag vågar säga det högt.
Föräldraledigheten tog jag första året med första barnet och sen delade vi på den ett halvår till innan hon började förskolan. Med andra barnet tar jag hela ledigheten. Sambon kommer dock kanske ta föräldraledigt en dag i veckan framöver eller nått liknande när de går på förskolan.
Har haft en hatkärlek till att vara hemma med barnen. Mys varvat med pest. Men MYCKET mysigare med nr 2 😊 Haft ett helt annat lugn i mig och det kan även bero på att jag vet att det är sista gången.
Du gör helt rätt som börjar jobba!!!!
#10 -
-
Christel:
Jag och min sambo var föräldralediga halva veckan var från att vår son var tre månader. Det är ett av mina bästa beslut i livet. Såklart lite jobbigt i början men sen helt underbart. Jag fick många konstiga kommentar innan, barnets pappa en massa pepp. Så dumt. Det har funkat superbra för oss (och detta trots att jag har långtidsammat och helammat sonen på mina föräldradagar!). Vi delar lika på vabb också, och nu när barnet går på föris jobbar jag 85 procent och pappan 75 och hämtar och lämnar lika ofta. Jag upplever att jag har haft ork och lust och tålamod att vara den förälder jag vill vara för att jag har fått dricka varmt kaffe, göra nåt vuxet och tänka tankar klart halva veckorna. Och min sambo känner en stor trygghet i att han är precis lika bra på att ta hand om barnet. Hurra!
#11 -
-
Léni:
Hej Elisabeth!
Jag slutade amma vår dotter när hon var 10 dagar gammal, och när hon blev tre månader började jag jobba 50%. Det innebar då att min man och jag har delat exakt lika sedan dess och kan hantera flasktorstället lika bra ;) det hör till att hon alltid har sovit i eget rum (med babylarm) och sov hela nätter sedan hon blev 1,5 mån. Så sömnen plus flaskmatning plus snälla arbetsgivare feån båda sida har gjort det möjligt och det är det bästa som har hänt vår familj sedan cår dotter kom. Alla har en balanserad relation till varandra, vi får egen tid och vuxentid och njuter mycket mer av dagarna med vår dotter. Dessutom ser vi lika mycket på nära håll hur hon utvecklas och jag är inte hennes centrum, utan hon går lika bra med pappa när hon behöver tröst.
Med tanke på alla kommentarer man får i tid oxh otid har jag valt sedan länge att inte bry mig och vi mår så bra så!
#12 -
-
Frida:
Så tänkvärt inlägg! Hoppas din arbetsdag gick bra och att du landar mer i ditt beslut som för dig och er verkar vara ett utmärkt beslut. Jag har varit hemma med min son hela tiden, nu är han 2,5 år. Sen för 7 månader kom lillasyster och då har jag också varit hemma. Jag hann aldrig göra något annat mellan de två mammaledigheterna och nu känns det verkligen. Jag är SÅ less på att gå hemma nu. Jag har nu ca 2 mån kvar innan jag börjar plugga och jisses så härligt det ska bli (hoppas jag) och jisses vad jag behöver det, att få vara något annat än mamma. Jag älskar mina barn (alltså varför måste en alltid dra den, klart en gör.....det eviga dåliga samvetet som mamma) men jag är verkligen färdig med att vara hemma. Jag längtar efter MIG! Så jag och sambon kommer dela ungefär lika på denna mammaledighet. Han längtar hem till barnen och jag längtar ut till omvärlden. Så det känns perfekt. Har haft en underbar mammaledighet med dem båda som jag kan se tillbaka på med varmt hjärta men nu är jag liksom done! Kram
#13 -
-
Maja:
YO! Jag saknar mig själv jättemycket sen jag blev mamma. Äldsta fyller 4 i sommar. Yngsta är 2,5 och det kommer en trea i höst. Konstigt att skaffa så mången barn när en gillar tid med sig själv så mycket kan jag ibland tänka. Jag har inte varit iväg så långa stunder från familjen. För några dagar sedan krockade mina hormoner (som är gaaanska painful under grav) med för mycket ledig familjetid och 4-åringens humör och jag ba till sambon "kan jag dra till fjälls idag och vara borta några dagar?" Dra du, sa han. Jag körde själv till fjälls och var i stugan ett par dygn. DET VAR UNDERBART!! Inte alls samma sak som att vara uppe med en polare för då är det ändå ska vi göra det, vi ska göra si och så bla bla bla. Jag (i vecka 28) fjällvandrade till och med- det kommer jag leva på länge. Puss.
#14 -
-
.:
Måste bara säga att vi gjort precis samma här hemma och det är bästa beslutet någonsin! Önska andra fattade vilken hit det kan vara :-)
#15 -
-
Ella:
Helt rätt, alla är olika och det är okej! Första föräldraledigheten började jag "spring vicka" efter typ sju månader men var ändå föräldraledig i ett år. Elon hade just börjat på nytt jobb och ville inte börja med att vara ledig, vilket man förstår. Nu andra gången så längtar jag verkligen inte tillbaks, arbetsmiljön på mitt jobb är kaos och jag får ont i magen bara av att tänka på jobbet, därför kommer jag att vara hemma minst ett år den här gången också, beroende på vad jag tänker göra sen (nytt jobb? Plugga? Vad vill man bli när man blir stor?) Eftersom Elon är ledig varannan vecka så är han ju hemma rätt mycket ändå, tyvärr så styr ju ekonomin också, en gruvlön vs undersköterska är tragiskt stor skillnad. Vi tänkte från början dela typ lika, men omständigheter har gjort att det inte blivit så. Förstår ändå "behovet" av att komma iväg, få sakna ungarna, få nya intryck, nya saker att berätta om osv, tror det är nyttigt!
#16 -
-
Anonym:
Var hemma 1 år och 6 månader med första
1 år och 9 månader med andra
Och nu med 3 funderar jag på att vara hemma
1 år och 9 månader MINST.
Har haft HP med alla å med nr 3 vart jag sjukskriven från v 7 så har redan varit hemna 1 år och 4 månader.
Å gu så skönt de är!!
Bara chilla. Långa sov mornar tar vi till. 9.30. Å nu äter han inte förns vid 5.30-6 (ammar än) å sen sover till 9.30. Jag njuter för fullt. För att jobba kommer jag att göra resten av livet. Så jag passar på att vara ledig när jag har möjligheten. Men som du säger är vi alla olika. :) å tur är väl de!
#17 -
-
Kikki:
Åh! Jag förstår och relaterar exakt! Jag läääängtar till september då jag och karln börjar köra 50/50. Hade det inte varit för amningen hade vi kört 50/50 direkt då ingen av oss vill vara hemma på heltid.
Tack för din blogg och att en inte känner sig lika ensam och som dålig mamma som vill jobba och inte gå hemma!
Har en kollega som känner som jag att småbarnstiden inte är Jippie, och vi bestämde oss helt enkelt för att vi får vara awesome storbarnsmorsor istället :)
#18 -
-
Sanna Ruth:
Vi har inte delat på någon då de tyvärr inte passat :( (dock trivs jag superbra med att vara hemma) tror att de blir bäst för barnen om man gör de som passar familjen bäst, mår föräldrarna bra och är lyckliga, tänket jag att barnen mår bättre
#19 -
-
Christel:
Så himla roligt att höra att fler gör det! Visst är det helt underbart! ❤