elisabethlindroth.se

- bara en blogg

Sjuårs olycklighet?

Vardag • Permalink • 42
Jag tänker mycket på hur kroppen förändras och mår efter en graviditet och förlossning. Det är så otroligt orättvist att man, efter att ha kånkat runt på en enorm mage nio månader och fött ut ett barn, inte ska få vila efteråt. Allt som händer under en såååå lång period från att man blivit förälder är inget som pratas om så allvarligt men som drabbat mig enormt. Visst, jag kan/måste acceptera att det liksom ser ut så här biologiskt. Jag är en person som kan skapa ett liv i min kropp och allt som händer under tiden och efteråt är sånt som styrs av hormoner och en mängd andra saker som alltid varit likadant och alltid kommer vara så. Det jag däremot har väldigt svårt att acceptera är det faktum att så fort barnet är fött, förväntas vi fungera som vanligt. Den andra föräldern, som inte delat kropp med en annan människa en mindre evighet, som inte ammat, pressat ut barn på ett eller annat sätt, haft avslag, mjölkstockning och som framför allt, INTE har en kropp som är extremt medtagen, är nu lika trött som den som gått igenom allt detta. Har barnet/barnen en dålig natt, då är det lika "synd" om båda föräldrarna, ska det klämmas in små vilostunder, då är det båda föräldrarna som ska tas hänsyn till. Det pratas mycket och ofta om att man är gravid i nio månader och att det tar minst lika lång tid för kroppen att återhämta sig. Det sägs också att det kan ta upp till sju år (har läst lite överallt) innan man är helt återställd (så gott det går alltså). Men det nämns aldrig att vi under den tiden kroppen ska återhämta sig har rätt att vara tröttare än den andra föräldern. Att vi borde få vila och få avlastning ofta. När man är gravid finns det riktlinjer för hur man ska äta och uppmaningar om att vila så ofta man får möjlighet. När man inte är gravid men däremot helt utsliten, då ska man i stället vara en aktiv förälder som bara kör på. Visst, i många/de flesta fall finns ingen annan möjlighet men jag kan inte låta bli att känna att det är en sån hemsk obalans. Nu har mitt håravfall till exempel eskalerat å det grövsta. Det RASAR av i stora sjok och min en gång tjocka kalufs har halverats. Jag vill inte vara ytlig men kan inte låta bli och jag är ärligt talat väldigt ledsen över det här. Det känns som ett jävla hån, att jag förutom en konstant värk i ryggen efter graviditeten, ett knip som inte är som det varit, en elak huvudvärk, enorm trötthet och så det vanliga småbarnskaoset, också ska bli av med allt hår. Jag kan köpa att huden ovanför mina knän börjat bli rynkiga efter att benen varit vätskefyllda, jag kan gå med på att min navel för alltid kommer att se väldigt ledsen ut. Jag kan acceptera att mina bröst är små och tomma, jag förstår varför mina muskler är borta och min kondition likaså. Men jag kan fan inte bara vifta bort det faktum att jag blir av med håret. Jag KAN inte för mitt liv bara ta det med en klackspark och säga att det ju växer ut (i form av tusentals stubbiga strån som tar ÅR på sig att växa ikapp det andra stripiga håret). Det som orsakar att jag tappar hår är ju hormonellt. Någonting pågår inuti min kropp som gör att mitt hår hoppar av skallen. Borde inte det påverka annat än bara håret? Mest troligt bidrar det också till någon sorts trötthet och andra prylar som skapar irritation, frustration och en allmän känsla av att bara vilja sova. Att jag dessutom ligger vaken alldeles för sent och googlar (hamnar på Familjeliv) håravfall, letar preparat som kan motverka skiten och knappt vågar röra huvudet för att det gör att ännu mer hår tappas, gör ju inte att jag direkt blir mindre trött. Vi kvinnor ska alltså ha värk i kroppen, mindre ork, förstoppning, HEMSK pms och även ägglossning som känns som mensvärk, en kropp som så klart ändå ständigt ska kommenteras och granskas, ingen tid över huvud taget till att träna och få mindre ont och absolut ingen chans till återhämtning. När jag läser om håravfall efter graviditet står det nästan överallt att man ska låta bli att stressa, för det gör allt ännu värre. Man ska dessutom se till att äta nyttigt, dricka mycket vatten och röra sig mycket. Plus massera hårbotten med olja ofta. Vi ska också knipträna, hitta förlorade inre magmuskler för att stabilisera en värkande kropp, sträva efter att komma in i våra vanliga kläder och känna oss usla och fula för att vi inte lyckas med det. Ja och PLUS vara en förälder, likt den andra föräldern är. Och INTE STRESSA?! Hur gör man ens det? Vad vet jag, det kan ju vara så som alla i min omgivning säger att tiden ju går SÅ FORT under småbarnsåren, och vips så har sju år gått utan att jag knappt märker det och DÅ kanske man kan känns sig okej igen.
#1 - - Elina Sofi:

Så härligt inlägg!! Tappar också hår, har massor med finnar plötsligt och undrar vad tusan mina hormoner håller på med?! Gråtigare än vanligt... men har inte fått tillbaka min mens än, så vet liksom inte när "pms" är över? Vi borde fasen bäras fram på silverfat efter allt kroppen varit med om ❤️

#2 - - Annatotti:

Precis så är det. Ett jävla hån.

#3 - - Sara:

Fucking word på detta! Kunde varit jag som skrivit inlägget.

Mvh//fellow skalle-Per

#4 - - Kajsa:

Du.är.bäst.

#5 - - Malin L:

Så bra skrivet. ❤

#6 - - Linneasigrun:

Håravfallet efter första barnet gjorde mig riktigt ledsen och, som du skriver, gjorde att man knappt vågade röra huvudet i rädsla av att ännu fler strån skulle falla. Andra gången var jag mer beredd och så fort jag märkte att det började falla (typ på dagen när ungen var fyra månader) borstade jag håret typ hela tiden. Jag tänkte att de strån som ska bort kommer att falla ändå så jag kan lika gärna borsta av det. Det höll på i ca två veckor. Efter det har jag kört på mycket torrschampo för att lura mig själv att håret känns tjockare. Jag tror också att jag är lugnare denna gång för jag vet att håret blir sig själv igen (tar ju evigheter men tillslut blir det bra). Sen försöker jag också i mån av tid (vilket skämt med två barn men ändå) prioritera håret om vi så bara ska ut och gå. Det kanske låter ytligt men hinner jag lägga lite extra tid på frillen så irriterar jag mig inte riktigt lika mycket på hur tunt det har blivit.

Håller helt med i vad du skriver i resten av texten. Kroppen behöver tid och ompysslande (träning, vila) för att läka men vem hinner det?!

#7 - - Ida:

Så fantastiskt klockrent!

#8 - - En glad familj:

Så jäkla bra skrivet! Och så jäkla orättvist när du lägger fram allt så där! Inte konstigt att man närapå dukar under som mamma ibland. Och jag fattade typ inte ens att jag var så fasligt sliten som jag var. Det har jag fattat nu när jag fått krafterna tillbaka och känner skillnaden.

#9 - - Jannike:

TACK för detta inlägg! Så klockrent skrivet.

#10 - - Anna-karin:

Bra skrivet ,minns den fruktansvärda tröttheten mest ! ( & att man aldrig såg botten på tvättkorgen ) nu är det 11 år sen jag fick min sista <3 han är nr 5 i min barnaskara :) de andra var då 6 .7 ,11 & 16 .

#11 - - Linnea:

Tack för attdu tar upp detta. Man vet knappt om man ska skratta eller gråta.

#12 - - Karolina:

Alltså. Tack. Varför säger man inte så öppet - att det är en freaking lögn att det är lika jobbigt för båda. Efter tre år kan jag nästan gå långt utan att mina höfter kollapsar inifrån . Eller just ja, förutom under två veckor av PMS. Glömde det.
Det är ju liksom bara en promille av kroppsstöket. Och så ska man dessutom ska man inte kunna undgå att känna sig ful för att ens kropp ser ut som den gör? Eller känna sig skyldig för att man bryr sig om sånt..

Det kanske absolut sjukaste är att jag så himla ofta ifrågasätter varför jag är tröttast, varför jag då och då stänger in mig och tröttbölar för att det liksom finns 0% kvar av mig. Han är ju ändå en närvarande partner... Som ju iofs inte fick sin kropp överkörd av en bulldozer. Men ändå!

Suck. Stänger in mig en stund till.
Men tack igen - på riktigt. Så himla skönt att läsa.

#13 - - Janna:

Fantastiska du! Ligger här med min 6 veckor (underbara!) dotter och funderar på om kroppen någonsin blir sig lik. Kilona försvann (att man ens är så brydd om det är hemskt) direkt, men det är det andra jag funderar kring. Fiffi, bäckenet, magmusklerna... Men tack för bra text, jag har all rätt att känna mig trött och inte ha dåligt samvete för att jag är det!!

#14 - - Anna:

Alltså jag vet inte var jag läst eller hört om det och om det ens är i nutid eller dåtid, men någonstans någon gång hade mammorna sängarrest i månader efter förlossningen! De bara låg där och ammade och sov. Andra skötte hushåll och övriga barn och någon kom och hämtade bebisen ibland för att mamman skulle sova. Där hade man fattat det!

#15 - - Nina:

Älskar denna text. Hatar denna orättvisa.

#16 - - Cecilia:

Jag skriver under på allt skrev!
Så skönt att du tar upp detta. Det är fan inte rättvist.någonstans!

#17 - - Maria:

Ojojoj, vad jag önskar att det här inlägget trycktes upp i fetstil i varenda dagstidning i hela världen!
Tänk att kvinnors lidande aldrig får pratas om eller uppmärksammas?! Jag håller med om varenda punkt du tar upp!!
Jag har också tappat massor av hår, trodde jag hade Alopeci...Hade massor av kala fläckar som jag försökte dölja och kamma över så gott det gick. Till slut fick jag intyg om att få peruk bekostas av landstinget, eller ett bidrag som de kan ge. Bara vetskapen om att jag kunde få peruk gjorde att det blev bättre märkligt nog. I mitt fall måste det varit väldigt psykologiskt men bara vetskapen om att jag kunde få någon form av hjälp lättade den psykiska belastningen och i samma veva började jag äta Omega 3 med D-vitamin (3 tabletter om dagen) och märkte att håret kom tillbaka! Säkerligen kan det vara väldigt individuellt men jag vill gärna tipsa om det, kanske kan det funka för någon annan också...

#18 - - Elisa:

Ja. Precis så är det. Och ja - hormonomställningen som skapar hårafall påverkar allt möjligt i kroppen och psyket. Depp, håravfall, torra slemhinnor, minskad sexlust. Det önskar jag att fler visste, så kunde man kanske få lite färre råd om att "njuuuuuta" av den första tiden. Visst, folk menar säkert väl, men fasen vad tungt det var att, utöver att vara helt mörbultad, inte kunna sitta, kissa, bajsa, oroa sig för ett slarvigt ihopsytt underliv, ha blödande bröstvårtor och därtill v ä r l d e n s hormondepp, dessutom känna stress över att man inte NJÖT tillräckligt. Tack för tipset, liksom.

Jag är så glad att jag kämpat mig igenom de första månaderna. Först nu, nio månader efter förlossningen, börjar jag känna igen mig själv. Det gör inte ont nånstans. Jag är stark igen, kan träna. Kan vara ifrån bebis tillräckligt länge för att hinna träna. Kan sova längre än en timma åt gången (knodden är uppe i tretimmarspass på nätterna -
HURRA!). Och håret börjar växa tillbaka. Jag har bokat frisörtid för första gången sen jag var höggravid. Det känns som ett avslut och en nystart. Jag är inte fåfäng, men hur jag ser ut spelar roll för hur jag mår, särskilt nu efter en graviditet. Det är en fråga om att återfå min värdighet och integritet. I nio månader var min kropp utlånad till min bebis och sedan föddes han under extremt utlämnande former (dvs en rätt vanlig förlossning). Nu vill jag ha min kropp tillbaka. Få tillbaka makten över mig själv. Äntligen. Det kanske kan verka som en fånig detalj, men jo, det spelar roll det där med håret.

Tack för ett bra inlägg.
Och förstås: grattis till bebisen.

#19 - - Susanne:

Underbart inlägg! Så klockrent! Heja dig och alla oss andra supermammor!

#20 - - Carin H Brander:

Så sant! Jag har precis fått tillbaka min hjärnfunktion efter att ha varit sjukskriven och helt inkompetent under senare halvan av graviditeten. Men det är ju inte så att det är helt fantastiskt för orken och humöret att deala med en bebis och en 2,5-åring hela dagarna, så jag kan bli rätt trött i huvudet fortfarande. Ändå känner jag typ att jag måste dra ett större lass än min man nu eftersom jag varit oduglig i typ ett år. Har liksom glömt att det var för att jag höll på att tillverka lillasyster.

#21 - - Ylva:

Så sant!

#22 - - LindaW:

Word.

Asså det är med dessa punkter in mind som jag blir typ kränkt (nu när jag vet hur det kan vara) att det är ett tjat om att dela föräldraledigheten lika och att pappan har öronmärkt ledighet. Asså jag är PRO-pappaledighet, så misstolka mig rätt 😉 men då ska fan flera, flera månader vara öronmärkt för mamman för freakin rehab! Har en sjumånaders här hemma och kan först nu någorlunda träna/promenera (när man nu lyckas med det..) och känna mig lite normal, men att säga att jag fysiskt är tillbaka kan jag inte skriva under på.

Himla härligt på nått sätt (skrattade faktiskt lite när jag läste ditt inlägg, av igenkänningsfaktor inte direkt för att nått är särskilt roligt, men ja du fattar) att du skriver rakt av hur det verkligen är och att sedan folk delar med sig i kommentarsfältet! Älskart! 💕

#23 - - Maddelien:

Tack tack Tack! Kära du för att du är så klok o delar med dig av dina tankar! Själv ligger jag vaken o njuter av egentiden ja just nu har när klockan närmar sig två på natten, mina små sover (som är i typ samma ålder som dina, min minsta är 2 månader)
Nu när jag läst detta inlägg så ska jag slopa pressen om att ja MÅSTE börja träna ingen, (helst igår) och sänka kraven för att hinna med i alla fall en liten bit av mig själv igen, tycker det här med att hormonerna stökar till de så hiskeligt är så psykiskt jobbigt! Vem är jag egentligen förutom bara mamma nu för tiden? Är ja ens rolig o hänga med när hormonerna rusar igenom kroppen i typ 280 hela dagarna igenom?
Det känns så otroligt skönt o läsa om någon som känner precis så som jag gör.
Nu sänker jag med ribban o tar semester :)
Kram

#24 - - Anneli:

Så himla bra skrivet!
Jag tycker att även att förstå året efter förlossningen så borde mamman få vara typ sjukskriven. Sen kan man dela upp föräldrapenningen. Nu hinner man knappt ta bort stygnen så ska man vara en duktig och rättvis kvinna och vara tillgänglig på arbetsmarknaden.
Sen går vi in i den berömda väggen och alla tycker att det är konstigt.
Nej, sluta stressa. Första året för ett barn måste få bli lugnare för både den själv och för mamman - glöm inte det!

#25 - - Jenny:

Hinner inte skriva mer än att jag håller med!

#26 - - Mia (bakingbabies.se):

Jag brukar försöka få mina patienter att acceptera att månaderna efter graviditet är "den fjärde trimestern" och att de gärna får tänka kroppen som konvalecent i flera månader. Att sömn och mat och återhämtning är så prioriterat det nu kan vara, och att eventuella partner faktiskt bör steppa in och fortsätta vara något av en betjänt... ;-)

#27 - - Zheeva:

Kunde inte sagt det bättre själv!

#28 - - Anna:

Word! Jag är snittad och det innebär ju mindre besvär med vissa saker (fiffi t.ex.), men mer med andra. Inte kunna sätta sig upp själv, inte kunna bära något tyngre än bebis m.m. Och ont i snittet. I alla andra fall av så pass stor operation skulle man bli sjukskriven. Men som mamma ska du kämpa på.

Och så många pappor som inte kan ta nattvak - för de ska ju till jobbet. My ass - jobbet var en västanfläkt jämfört med att vara hemma i början. I vår familj, inte för alla. En del har ju bebisar som sover och jollrar, även om det ibland känns som en myt ;-) Önskar att fler var hemma båda två under längre tid, skulle kräva iaf en månad tillsammans om vi skulle ha fler barn.

#29 - - Sofie:

Du skriver så klokt! I julklapp önskar jag mig en vän som du. Har inte tidigare tänkt på det där, men det är ju så sant. Vi borde ha rätt att vara tröttare än den andra föräldern. Kroppen är ju helt upp o ner. Många många kramar från en annan utpumpad tvåbarnsförälder!

#30 - - Johanna:

ÅH så underbart och viktigt! Tack för din fantastiska text.

#31 - - Hanna:

Halleluja !! Någon annan som sätter ord på mina känslor .. Du är jag, jag är du. TACK! 🙌🏼

#32 - - Caroline:

Du skriver det så himla bra. Jag önskar innerligt att ALLA kunde läsa denna text så dom verkligen förstår vad vi mammor går igenom.
Jag fick barn nummer 2 i mars och tappar mer hår nu än med första (inbillar jag mig i alla fall). Luggen består av några få, tunna små hårstrån som jag försöker använda för att kamma över halvkala vikar som jag fått. Jag vill knappt titta på våra dopbilder från första barnet pga tunt och fult barr, och det kommer att bli exakt samma sak denna gång. Fyfan.

#33 - - Kajsa:

Tack för så himla bra inlägg!!! Känner igen mig i mycket.

#34 - - Amanda:

Känner igen mig i allt du skriver!! Mvh har fortfarande foglossning ett år efter förlossningen.

#35 - - Johanna:

På bvc idag var det någon 2 månaders check-up av mående hos mamman vilket känns vettigt. Men så frågar hon sambon om jag är samma person som innan graviditeten, för nu ska alla hormoner osv vara ur systemet. Menar hon alltså att efter 2 månader ska man jämföras med sitt tidigare jag som inte hade sömnbrist, jonglerade 2 ungar om dagarna, inte burit en unge i 9 månader?! Ville typ skratta åt påståendet .... xD

#36 - - Anna:

ÄLSK på detta inlägget!

#37 - - Anna:

...Och värsta klagarn är jag själv. "Vaaarför är jag så trött? Har ju äntligen fått börja sova 6 timmar på rad på nätterna, varför så trött nu?" Ptjjaaaaa, kanske för att jag inte sov februari till april pga smärta i höfterna, sedan gjorde en maratonförlossning med feber, sedan inte sov på ytterligare en vecka pga inlagd på sjukhus med infektion och blodförlust, ledsen och smärtpåverkad pga alla stygn efter bristning gick upp, sedan ammat flera gånger på natt i månader, producera mjölk för kung och fosterland, sedan ha koll på bebis hela dagarna och aldrig fått bajsa utan skrik pga bebis med stort närhetsbehov, sedan ballade min sköldkörtel ur varav det främsta symtomet är extrem trötthet.... Plus oro och otillräcklighetskänslor och försöka göra knipövningar och träna lätt, dåligt samvete för hunden, ta reda på hur man gör nyttiga smakportioner, drömma mardrömmar där bebis dör, må dåligt över svag rygg och tjock mage och måste lägga om kosten för bebis kanske är mjölkallergiker osv OSV I ALL OÄNDLIGHET. Haha, det är ju fan ett mirakel att man står på benen snarare. :-)

#38 - - Anna:

Amen kom igen ja...
Jag mådde förresten fortfarande dåligt av sömnbrist och över min förlossning (då jag blev väldigt sjuk men ändå blev utskriven pga platsbrist) och grät dagligen 2 månader efteråt. Bm sa att detta inte var normalt och att jag var på väg att få förlossningsdepression, vilket är precis vad hon ska göra såklart. Men det gick över för mig, för var lätt traumatiserad och så sååå fysiskt och psykiskt trött, ej deprimerad. 2 månader är ju så oerhört kort tid. Tog 3 månader innan jag överhuvudtaget orkade öppna posten liksom.

#39 - - Anna:

Obs! Menar alltså att förlossningsdepression är sjukt allvarligt och man SKA DIREKT fånga upp tecken, men att man också helt enkelt kan vara allmänt slutkörd och det är också naturligt och har sina orsaker. Jag har känt mig så himla dålig som inte orkat det jag vill och det "alla andra orkar" och tänkt att nåt är fel.

#40 - - A:

TACK för detta inlägg! SÅ viktiga grejer du tar upp, å så hjälpsamt att någon annan sätter ord på allt det där man är mitt uppe i. <3

#41 - - ebba:

skönt att läsa mina tankar skrivna av någon annan! ♡ jag skäms ibland också över det men faktiskt tkr ja inre ett dugg "synd" om min man för att han får stiga upp i ottan med vår 1,5 åring när ja har hand om båda mest och ammar vår bebis hela natten som vägrar sova själv.. suck! har svårt att acceptera att HAN skulle va trött..samtidiigt känner ja mig lite narcissistisk men ja.. iaf jag tvättar hårwt med naturtvål numera och har nyligen börjar med äppelcidervinägerskölj. läs om det! tror det står nånstans att det ska gynna hårtillväxt!

#42 - - Carro:

Åh, hittade denna text inatt när jag gråtandes låg och googlade på håravfall bredvid min 4-månaders bebis. Kunde varit jag som skrivit den här texten.. känner mig så vansinnigt trött, svag, ont överallt och samtidigt ska man hinna och orka med bebis och superenergisk 4 åring som bara får vara 15 timmar på förskolan med noll möjlighet till avlastning pga coronaläget. Och som du skriver träna, knipa osv osv... nej ekvationen går ju inte ihop! Kom håret tillbaka? Ge mig lite hopp! Att ha stora kala fläckar i tinningen känns bara som pricken över i:et i denna tragikomik 😬

Till top