Från gnäll till snäll
Det kanske ser idylliskt ut? Well, just när jag tog bilden var det allt annat. Ralf hade gråtit och gnällt hela vägen, så jag var redan arg på honom. Sedan drog han så mycket i kopplet, åt massa gräs och gick framför vagnen HELA tiden, samtidigt som myggorna surrade i våra öron och i vagnen eftersom vi glömt myggnät. Åke kutade direkt iväg och jag hade en jävla sticka i jeansen som åkte in i benet men kunde för mitt liv inte lokalisera den. Såna små grejer som triggar en pms å det grövsta.
Det tog bara några minuter innan mitt humör steg och sedan fortsatte det bara att stiga. Att se sin lilla unge springa nerför en backe samtidigt som man hör hans kluckande skratt gör något med en alltså. En sån genuin jävla lycka är det. Att känna doften av sommar och få leva där naturen ser ut så här är också helt otroligt.
Och hörrni! Rymmaren börjar bli lite lugnare! Alltså, han kutar ju men dels har vi föräldrar lugnat oss lite och börjat lita på honom och oss och dels har han fått springa benen av sig varje dag hittills på sommarlovet, det gör ju att han också börjat vänja sig vid sin nyupptäckta frihet.
Han kan stanna upp helt plötsligt och plocka upp en extra fin sten på vägen och sedan sitta och studera den ganska länge. Sedan tar han en kotte och gör samma sak. Då hinner Leif och jag pusta.
Ibland går han till och med BAKOM oss utan att vi känner att vi behöver titta till honom konstant. Särskilt lugn är man ju när man går mitt i skogen = mindre trafik.
Dock kan han snabbt få upp farten och få för sig att rusa mot horisonten eller andra läskiga platser.
Då får man fånga upp honom och försöka sno åt sig några kramar.
Ganska snart vill han tyvärr ner igen. Vänligen observera myggan i min lugg. Ett jävla otyg är vad de är!
Parken är SÅ fin! Det står en gammal loge där som är inredd som en liten kyrka där dopet kommer att hållas. Igår var det viskväll där så artisterna höll på att repa och vi höll oss utanför. Åke stod och slog lite försiktigt (enligt honom) på glasdörren och skrek HEJ men vi slet honom därifrån.
I stället lekte vi tittut bakom tjocka trädstammar...
...och klättrade på bänkar med overkligt gullig uppsyn.
På väg tillbaka till bilen blev Åke trött och fick sin napp. Han använder den rätt sällan nu men direkt han får den i munnen blir han trött, som en reflex. Då duger mest bara mamma och hennes hår. Vill aldrig att han ska sluta med nappen, för han är aldrig så mysig som då.
Ljuset var dessutom helt jävla fantastiskt så vi var tvungna att tvärt avlägsna napp och solbrillor för att föreviga oss. Älskar den här bilden! Älskar detta barn! Kolla glittret i hans ögon! Må det aldrig försvinna!
Så här kan det också se ut när man ska försöka få till ett vackert porträtt...
Sedan körde vi en liten sväng och helt plötsligt sprang en vit, ensam ren över vägen. Jag pallnitade och sprang ut för att ta en bild!
Den var så jävla gullig och kliade sig som en tok (vill ej veta vilka kryp som orsakade kliandet) men det är samtidigt så sorgligt med strörenar tycker jag. Vill inte ens tänka på att den har tappat bort sin flock och lever helt ensam. Blä!
Förutom att jag blev känslomässigt engagerad i renen gjorde utflykten susen med mitt humör! Åke somnade i bilen och verkar ha kommit till den åldern då han inte längre vaknar varken när bilen stannar eller när vi bär in honom, så nattningen blev extra kort.
Slutet gott, allting gott! I alla fall för den här gången. :)