elisabethlindroth.se

- bara en blogg

Lite merältande om amning

Lillasyster 0-2 månader • Permalink • 10
Okej, först och främst, TACK! Vilken respons på inlägget igår, hade så många besökare och fick så många fina kommentarer och meddelanden. Ni delade med er av era erfarenheter och fick mig att känna mig så lugn och trygg i mitt beslut. SÅ FINT! Jag kände också att mina ögon tårades många gånger när jag läste om hur många av er har plågat er för att få det att fungera, för att "alla kan amma". Jag blir så ledsen över hur vi kvinnor blir behandlade efter att ha varit gravida en evighet och fött ett jäkla barn. Man tror ju att när barnet fötts är det jobbiga över och njutningens tid börjar men det är tyvärr inte så för många inser jag. Usch, för att amning ska ses som högsta prioritet fastän det krånglar och så synd att vi kvinnor kämpar för att vara "duktiga flickor" och inte "misslyckas". Något jag känt sedan Gry kom är att det på många sätt känns pinsamt eller skamligt att erkänna att ens barn inte är nöjt hela tiden. Eller "snällt" som man säger. Alla frågar ju om ens bebis är snäll. Med Åke var allt så himla bra och jag märkte snabbt att det ansågs extra bra enligt många att ha ett barn som dels föddes och var stor (oooohhhhhhh, sååå stoooor, vilken rejäl bebis!) och dels gick upp stadigt i vikt. Åke var alltid över kurvan både när det gäller längd och vikt och det var jag nog också ganska noga med att berätta för alla. Att Åke också alltid haft ett superglatt humör är också en grej som påpekats om honom konstant. "Han är glad som vanligt", säger folk ofta. Det är också ett extra plus i kanten, att ha ett barn som inte bara växer så det knakar utan har ett strålande och gulligt humör också. Nu är ju Gry så liten än men hon har hittills inte varit lika lätt som sin bror. Hon har skrikit mer, sover sämre på dagarna och vill gärna sitta fastklistrad på oss om hon får välja själv. Hon var mindre än Åke redan från start och har inte växt i samma takt som honom. Det har ärligt talat varit svårt att acceptera att hon är så annorlunda jämfört med Åke och jag har på många sätt försökt forma henne som honom vilket ju så klart är totalt omöjligt. I stället har jag under alla dessa analyserande dagarna på slutet helt enkelt insett att Gry är Gry och att hon kanske kommer att vara ett barn som inte ligger över alla kurvor eller så blir hon det men att det inte spelar någon roll. Det är ju henne vi har väntat på! En annan sak jag tänkt på när det kommer till amning är det här med anknytning. Det snackas ju så mycket om att barn som flaskmatas riskerar att få mindre kroppskontakt och knyta an sämre till föräldern eller vice versa. I mitt fall är det helt tvärtom. Jag har varit så frustrerad mot stackars Gry och endast spenderat tid med henne när hon har ansiktet vänt in mot min kropp att jag knappt hunnit se henne. Jag har fokuserat så hårt på att få henne att vara nöjd och mätt att jag liksom glömt henne. Nu när hon äter kortare stunder hinner vi ju hänga så mycket mer och jag har hittills lärt mig att hon somnar bäst när jag sjunger Valborg av Håkan Hellström och ler stort när jag sjunger Prästens lilla kråka. Jag har hunnit pussa henne ordentligt över hela hennes fjuniga ansikte och jag har kunnat se henne utifrån på ett annat sätt. Hon är så himla fin! Jag är så glad att jag fått upp nosen ovanför den deppiga ytan och äntligen kan börja knyta an till mitt barn på riktigt. Eller ja, det kommer nog bli bättre när mina bröst (AJAJAJAJAJAJAJJJJJJJJJJJJ) lugnat sig och inte luktar så himmelskt gott. Jag hade i min egoistiska enfald inte ens tänkt på att det här med att sluta amma så klart är jobbigt även för Gry! Direkt jag bär henne vill hon amma och jag kan verkligen inte trösta henne alls. Dessutom gör det typ ont att hålla i henne, vilket inte har varit ultimat idag när jag varit själv med henne, plus lämnat och hämtat storebrodern på föris. Hoppas verkligen att det snart är slut på detta eviga bröstfokuserande och att vi kan gå vidare och börja om på ny kula (varför säger man ens så?) igen. Imorgon efter jag lämnat Åke ska vi på bvc och väga igen, håll tummarna för oss då! Bjuder på en otroligt ärlig bild av hur livet ser ut just nu. Hann norpa åt mig de plagg som låg högst upp i nån av högarna på sovrumsgolvet innan Leif åkte på jobbet. Tofsen har suttit på skallen sen -08 känns det som och mjukisbyxorna är allt annat än smickrande. Men bebisen sover, äter och är frisk och jag har klarat ännu en dag själv med barnen! Det går ju men herreguuuud så kämpigt det är ibland. Ska berätta mer om hur allt fungerar när jag testat lite längre tid.  Nu: duscha mina arma tegelstenar till bröst och sen se Skam! Tack för att ni finns!  
#1 - - Annie:

Skickar kramar till er!
Det är nog svårt att komma ifrån att man jämför barn - eller som i mitt fall HUNDAR hehe. Men så länge man är medveten om det och reflekterar över det och tänker på det så är man ju en bra bit på vägen. Det tog lååång tid innan jag tvingades acceptera att min Beagle alltid kommer att vara MYCKET mer krävande än vad de andra två hundarna har varit...men det får vara så. Jag älskar honom precis lika mycket för det, och uppskattar att han får mig att skratta varje dag istället:)

Jag älskar bilden på er två; så är det riktiga äkta livet:)))

#2 - - Josefin:

Ska hålla tummarna!! Kram <3

#3 - - Linneasigrun:

Kommenterade aldrig förra inlägget så jag skriver nu istället. Jag började flaskmata min första bebis när han var fyra månader pga att jag rasade i vikt och han var gnällig på kvällarna och hungrig? Det värsta för mig var inte att sluta amma utan tiden fram till man väl tagit beslutet. Det var med stor sorg (japp så starkt kände jag för amningen) jag tillslut släppte amningen och var sen jättenöjd med det. Med bebis nr två fungerade amningen exakt likadant som första gången och när vi kom till att det började krångla vid månader bestämde jag mej för att jag kämpar i Max två veckor och ser om jag kan öka produktionen genom att pumpa efter varje mål. Han skrek och fräste i en vecka varje kväll men sen vände det och mjölken ökade. När du skriver att ni kämpat fram till nu känner jag bara wow, all cred till er och framförallt dej som kämpat på så. Ni ska nog bara känna er nöjda med er lilla familj och känna att det ni gör är gott nog, man ska leva också.
Igenkänning också med det där att man ska ha en rund stor bebis, jag har inte haft det. Långa och smala och det har faktiskt känts lite sämre. Konstigt det där. Nu kan jag inte skriva mer, någon har vaknat😉

#4 - - Emilia:

Den värsta kommentaren som finns är väl typ att "klart bebisen är nöjd med så harmoniska föräldrar". Precis som att de med "missnöjda" barn får skylla sig själva. Sen det där med stora barn blir jag galen på alltså. Har själv haft små bebisar som legat nästan två kurvor under det "normala", och dessutom varit seeeeega med matintron. Och jäklar vilket tjöt det är om det. Kan inte barn vara få vara unika individer och kan vi inte sluta jämföra barn med varandra?

#5 - - Emilia:

Jag jämför ju också såklart mina barn med varandra ska jag väl tillägga. Man tror ju liksom att andra barnet ska vara precis som det första :)

#6 - - Mia (bakingbabies.se):

Anknytning har väldigt lite med själva näringen till barnet att göra, utan om närhet och föräldrarnas och barnets samspel. Det kanske kommer lite mer biologiskt via amning (förklarat i inlägget jag länkar till) men det är verkligen inget du behöver oroa dig för bara barnet känner att du reagerar lyhört.
http://bakingbabies.se/2016/11/03/amning-och-anknytnining/


Vi fick också vårt "krångligare barn" andra gången. Jag ser det som en välsignelse, hade varit så otroligt mycket mer källa till oro om det var första. Ni gör rätt, ni är bra. Lita på er själva!

#7 - - Mia:

Önskar att jag inte kände att det var så viktigt att få kommentera, men eftersom det finns så många som tycker så mycket om amning och föräldraskap, vilket jag tror leder till en massa skuldkänslor så vill jag bara skicka en pepp. Jag hade jätteproblem med amningen med båda mina barn. Med det första var det inte lika illa som med det andra och när jag insåg att jag inte fixade det något mer och bad BVC om råd fick jag höra saker i stil med "kämpa vidare lite till, amning är ju det bästa för barnet" och även konkreta konstateranden som "dina bröstvårtor är för plana" (jaha?!). Efter att då känt ännu mer skuld inför att inte kunna ge "det som var bäst för barnet" träffade jag en läkare som fick mig att förstå att barn i Sverige idag inte på något sätt far illa av att flaskmatas och att en mamma som mår bra är bättre för barnet. Det var så förlösande att få höra det, även om jag så klart visste det någonstans. Efter att beslutet var taget kände jag mig som en ny mamma. Jag bara önskar att jag fattat det tidigare. Att amma är jättebra för de som vill och kan. Att ge sitt barn mat på flaska är också jättebra! Dessutom är det lättare att dela på allt mellan föräldrarna då.
Önskar att du ska känna dig helt nöjd och trygg med ditt beslut! Kram

#8 - - Lotta:

Här älskar jag Agnes Wolds ord i en krönika för ett par veckor sedan: "Det kanske är så att lugna barn får lugna föräldrar (och tvärt om)..." med syfte på att mycket av barnens humör är genetiskt och att man som förälder kanske anpassar sig mer (omedvetet) beroende på hur ens barn är....

#9 - - Anna:

Oj vad jag känner igen mig! När vi fick dotter nr 2 tänkte vi nog att det skulle vara en kopia av dotter nr 1. Skiljde bara 220 gram i vikt vid födsel.
Dotter nr 1 helammande jag i 10 (TIO!!!) månader och sen delvis i 4 månader till. Hon var fluffig och fin och nöjd på alla vis. Dotter nr 2 var mer missnöjd, sov inte lite länge och vid 4 månader såg hon mer ut som en fågelunge än en michelingubbe. 😰 Hittills hade hon hela tiden gått upp i vikt men inte alls i samma takt som sin storasyster.
Kontentan är att vi hade verkligen förväntat oss en karbonkopia av nr 1, att jag skulle producera lika bra mjölk, att nr 2 skulle vara lika INTRESSERAD av att ammas! Men tji fick vi. Och det är helt normalt. 😊

#10 - - Lena:

Äsch skit i snacket om anknytning! Jag flaskmatade storebror de första 8 veckorna då han inte fick tag i bröstet och vi hade lika snabb anknytning som med lillebror som ammade från att han var 20 min gammal. Man har ju bebisen precis bredvid sig och kan ha lika bra ögonkontakt ju.

Till top