2020's värsta
Ni kanske minns min cliffhanger i förra inlägget? Nu är det dags att berätta om något som hände förra året (ovant att kalla 2020 förra året men vi vänjer oss!).
Vet inte exakt hur jag ska formulera mig men hoppas att det sker naturligt längs vägen.
SÅ, förra året den här tiden var extrem tung för mig. Jag hade ganska precis flyttat till min lägenhet och hade för första gången ensamt ansvar för två barn varannan vecka, i en ny lägenhet där inga rutiner fanns alls. Det var så illa att jag inte ville att Olle skulle komma dit och träffa mig och barnen, för jag var helt säker på att han skulle dra när han såg hur jobbigt allt var. Jag ville inte att någon skulle veta. Till slut fick jag panik efter en alldeles särskild tung dag och skrev till 1177 när barnen somnat. Jag var rädd att jag på riktigt höll på att bli galen och att mitt liv aldrig någonsin skulle bli bra. Jag bad alltså om hjälp, skrev att mitt liv var ohållbart, att jag inte kunde sova eller slappna av.
Fick tack och lov hjälp väldigt snabbt, bland annat sömntabletter utskrivna samt en kontakt till en psykolog. Jag hade ingen erfarenhet av psykologer, förutom att jag en gång i gymnasiet försökte prata med en om pappas död men det slutade bara med att jag pratade om killar, samt samtal med en kurator efter att tvillingarna dött. Så jag var helt ovetande om hur det kunde vara, hur en psykolog jobbar.
Första mötet var jobbigt, jag var väldigt skör och grät. Kände hur jag verkligen behövde nysta i allt jobbigt jag varit med om och hur min dagliga stress höll på att äta upp mig. Fick en ny tid veckan därpå och då var jag mer samlad. Psykologen, en man i övre medelåldern, kom fram till att jag absolut behövde jobba på min självkänsla och drog fram ett material som jag skulle börja jobba med. Det var flera kapitel och vi skulle gå igenom ett kapitel per möte.
Återigen, jag hade ingen erfarenhet av psykologer men förvånades gång på gång över hur han betedde sig mot mig. Jag kände mig inte avslappnad och trygg, utan mer på min vakt. Kanske var det för att han skrattade åt saker jag sa på ett rätt oseriöst sätt, sa saker som: Du är så rolig!!! och frågade väldigt mycket om min nya relation, nästan bara om den faktiskt. Han var väldigt nyfiken och ville veta mycket om passionen och hur vi hade det.
Nu hoppar vi lite framåt i tiden här, till sensommaren 2020. Då hade jag nämligen ett möte med en annan psykolog, för att avgöra om jag skulle utredas för ADHD (skrev om det här). Fick då träffa en supermysig kvinna som lyssnade. Hon skrattade inte, tog allt jag sa på allvar och fick mig att slappna av. Ganska snabbt i samtalet kände vi nog båda två att jag inte var i behov av vidare utredning, då jag faktiskt klarar av mitt liv rätt bra, saker som varit röriga hade börjat landa och jag fungerade helt enkelt alldeles för bra för att vara i behov av en diagnos. Psykoligen sa dock att jag förmodligen skulle gynnas av att fortsätta prata med min första psykolog, för att reda ut andra saker som jag varit med om.
När hon påpekade det kände jag direkt, NEJ. Jag sa det lite försiktigt och frågade om det inte fanns en möjlighet att få prata med någon annan, då jag inte riktigt kände att hans arbetssätt var något som passade mig. Den kvinnliga psykologen såg frågande på mig och bad mig utveckla. Jag berättade då om hans sätt att jobba, när han kände på mig för att se om jag andades rätt, att han frågade om det var okej att han tog under min tjocktröja och att han i samband med det också sa att jag var vältränad. Att han en gång sagt saker om mig som jag inte berättat för honom och att han pratade med mig på ett sätt som gjorde mig obekväm. Jag berättade om de övningar han skulle ge mig efter att han känt hur jag andades men aldrig fick och om hur han avbröt min behandling när jag bara var på kapitel tre i mitt häfte, eftersom jag verkade må bra (mitt förhållande med Olle började bli tryggt). Hur jag gick därifrån utan övningar, med sämre självkänsla och samma stress inombords.
Det här var ingenting jag direkt hade reflekterat kring tidigare, förrän jag sa det högt. Efter att han känt på mig första gången minns jag att jag frågade en annan person som också gått dit om hen hade varit med om samma sak, men i övrigt tänkte jag väl att det är så psykologer gör. De lägger sina händer precis under ens bröst, samtidigt som de står bakom en och ber en andas. De flyttar sina händer mellan ens bröst och kommenterar ens kropp. De säger att man gillar att måla och skriva på sin fritid, fastän man inte sagt det.
När jag kom hem från mötet med kvinnliga psykoligen grät jag. Kände mig så liten och dum. Tänkte att jag, när jag äntligen skulle få den hjälp jag tagit mod till mig att be om, bara behandlades som något oviktigt. Tänkte att han, i sin maktposition, utnyttjade en person som var i så stort behov av hjälp.
Efter ett par veckor ringde den kvinnliga psykologen upp. Hon berättade att det jag berättat var något som oroade henne. Hon sa att en psykolog aldrig ska röra sin patient och aldrig bete sig som han gjort. Hon frågade om det var okej att hon tog det här vidare, vilket jag så klart sa att det var. Efter ytterligare ett par veckor ringde hennes chef och jag fick berätta allt igen. Fick då veta att det eventuellt fanns fler saker med denna man som inte var bra och att det nu skulle föras vidare till regionschefen (osäker på titel här). ÄNNU ett samtal senare, där jag fått berätta allt och blivit lovad att ingenting skulle avslöjas för denna psykolog om mig kom ett löfte om att nu skulle åtgärder vidtas. Hur och när var oklart men något skulle ske och jag skulle kontaktas så snart det gjorts.
Veckorna gick. Jag hörde ingenting. Skickade sms till personen jag senast varit i kontakt med, den som skulle vidta åtgärder. Han ringde upp för att berätta hur det gått. Den manliga psykologen hade konfronterats med min historia. Han kände inte till något av detta, hade ingen aning om vad jag berättat och mådde "SÅ DÅLIGT" över situtionen. Han, som antecknat flitigt i mina journaler under alla mina besök, hade inte skrivit ETT ENDA ord om att han känt på mig för att känna att jag verkligen andades ända ner i magen och att han skulle ge mig andningsövningar, som jag aldrig fick.
Mannen fick en tillsägelse. Jag fick panik, för hur skulle jag någonsin kunna visa mig där han jobbar igen? När han också visade sig veta saker om mig som jag aldrig berättat, hur mycket mer visste han då? Han skulle fatta att det var jag som berättat. Nämnde detta för hans chef, att jag ju inte skulle våga gå dit han jobbar igen. Fick då tipset att gå någon annanstans. Psykologen fick en tillsägelse. Ord stod mot ord och hans vägde tyngre än mina.
Så sammanfattningsvis; jag sökte hjälp, fick ingen hjälp. Jag vågade säga till när det blev fel, fick starkt medhåll från hans yrkesgrupp att han gjort fel men det enda som hände var att jag blev ännu mer rädd och ännu mer stressad.
Vet inte exakt vart jag vill komma med att berätta det här, förutom att det så klart är skönt och fint att dela med sig av. Men jag tror, eller nä, jag vet, att det här har lett till att min självkänsla nu nästan är på botten. Det var som att hans beteende stampade ner den bit som var kvar av mig och nu känner jag mig ännu mindre. Jag är liksom inte ens värd att hjälpa? Det jag känner är inte viktigt eller på allvar. En högutbildad, äldre man har rätt att bete sig hur som helst och komma undan med det.
Kvar sitter vi, de små, nedtrampade kvinnorna och undrar: vart ska jag vända mig nu?
