elisabethlindroth.se

- bara en blogg

Turn that frown upside down

Vardag • Permalink • 4

Jag vill så gärna vara som vanligt, öppen och skrika ut allt som händer i mitt liv just nu. Tyvärr kan jag inte det för tillfället, då jag på så många vis är mitt i det och inte hunnit sortera något alls. Men det är en del som pågår för mig nu som gör att jag inte riktigt är mig själv. Något väldigt märkligt och på många vis overkligt och på inget sätt kul. Kan säga att det varken har med familj eller jobb att göra, utan något annat. Någon har behandlat mig dåligt och på ett otroligt dumt vis.

Det påverkar på många vis mitt skrivande här. Hatar att logga in och skriva som att ingenting pågår men samtidigt kan jag inte berätta om det. Plus att jag också ibland tvivlar på om jag ska berätta om det, av rädsla för att folk kommer tro att det är mitt fel, vilket jag också tror många gånger. Det kan väl inte vara så här annars, jag måste göra något fel? Eller är det så här för alla eller många men ingen säger något? När allt lagt sig lovar jag att berätta, kanske kan någon som känner som jag nu få känna sig mindre ensam då.

I alla fall, när det är fullt i hjärnan och mycket är negativt, har i alla fall jag en tendens att se allt negativt. Tänker att inget kommer gå och att allt bara är mörkt. Har många gånger undrat om man helt enkelt är född ljus eller mörk och att det sedan följer en genom livet, eller om det är livet som bestämmer under dess gång hur mörkt allt ska bli. Och KAN man ändra på det?

Kan jag, med hjälp av tankens styrka, ändra på mitt negativa tänkande? Kan jag, genom att direkt efter något negativt tänka på något positivt och sakta men säkert bygga nya tankebanor i hjärnan? Går det?

Jag ska i alla fall försöka. För en sak är jag helt säker på, mörkret ska fan inte vinna, hur mycket det än ger sig på en. Jag ska inte sitta tyst och låta folk springa över mig och få mig att känna mig liten. När det här är över ska jag försöka komma starkare ut på andra sidan.

Hörrni, ta hand om er! Jag ska strax lägga mig mellan barnen, som kom idag och direkt får mig att känna mig ljusare och mjukare.

#1 - - Ida:

Stor kram! ❤️

#2 - - Emma:

Åh! Även om jag inte vet vad som hänt/händer dig så känner jag igen mig. Har en ångestsjukdom (GAD) som jag haft hela livet men inte förstått. Medicinerar sedan några år tillbaka och har äntligen hittat rätt terapeut för mig. Det här påverkar mig på daglig basis men jag har jobbat väldigt mycket med mig själv för att kunna hantera det. För 11 år sen var jag med om ett trauma på en arbetsplats som resulterade i att jag fick sparken. Det var inte mitt fel, det är tydligt. Men ändå, skammen och skulden har förföljt mig och jag har påmints dagligen. Bor i ett litet samhälle, var en stor arbetsplats och jag stöter på folk därifrån jämt. Har nyligen börjat nytt jobb efter sex år på mitt gamla. Är utbildad och har mkt erfarenhet. Blev så grovt påhoppad av en kollega nyligen och det fick hela min värld att gunga. Jag fattade ingenting, jag hade inte gjort något. Innan detta jobbet var jag sjukskriven fyra månader pga utmattning på mitt gamla jobb. Jag är skör och med mitt gamla trauma i bagaget var detta bara för mycket. Jag skämdes, fast alla sa att det inte var mitt fel. En annan kollega påtalade också annat jag gjorde. Kändes så orättvist. Med vilken rätt gör de så här mot mig? Jag skulle aldrig göra så mot dem... Och det gnager ju, varför jag? Vad är det med mig? Samtidigt vet jag att jag inte gjort något och har fått mycket stöd av min chef osv. Jag är arg också, detta är inte ok - det är min arbetsmiljö. Jag vill bara kunna vara mig själv och att det duger. Alla säger att jag inte ska låta mig knäckas. Men hur mycket ska en människa orka? Här är jag nu...

#3 - - Jennie:

Känner så igen mig i det du beskriver, att liksom fastna i det där förbannade tankemönstret om att det inte kommer gå och då funkar ingenting och därefter liksom sjunka längre ner i den där sörjan. En väldigt intressant tanke du har där med att födas mörk eller ljus. Vi har ju alla olika sociala förutsättningar att klara/hantera kriser och förändringar. Vad vi får med oss för värderingar osv. Sen har vi vad vi själva kan påverka, vilka val vi gör bl.a. Och därefter alla yttre faktorer, förändringar i samhället som vi inte kan styra över. Det jag går och grunnar över mycket är vilket styr mest? Är det något som är överhängande i vår personlighet eller är det just det arvet vi får osv. Osv. ? Så många frågor men inget riktigt svar. Och förlåt för mitt "babbel" i kommentarsfältet men ditt inlägg fick mina tankar att flyga.
Det är okej att känna att saker är skit, men också viktigt att se de lyckoämnen vi har just nu. Vissa saker behöver bara få vara ett tag, få perspektiv på det sen brukar man få "nya ögon" på det.
Fortsätt skriv dina tänkvärda och fina inlägg här.
Kram

#4 - - Amanda:

Näää, jag blir så arg. Det får inte vara så. Tvivlet kring att det kanske eventuellt (tillslut: mest troligt) är ens eget fel. Nej, det är inte ens eget fel om/när en blir behandlad dåligt. Vi finns här med dig, har din rygg och stöttar dig. Tror på dig, dina positiva och mjuka tankar och känslor. De finns där och kommer blir starkare igen. KRAM

Till top