Men kroppen glömmer aldrig
Det har gått sju år på dagen och idag var nog första gången jag tänkte: "Åh, idag fyller Linda år!", och inte något annat. För det var på min älskade kompis Lindas födelsedag jag ringde till henne när jag stod där ute på den novembergrå parkeringen till sjukhuset och sa: "Dom är döda."
Linda, som också var gravid med sitt första barn och som jag hade längtat så mycket efter att få bli mamma tillsammans med. Och min andra kompis Jossan som skulle ha sitt andra barn nästan exakt samtidigt. Allt bara rasade. November blev mörkare, jag blev mörkare och geggan jag befann mig blev nästan omöjlig att ta sig fram i.
Jag följer Nina Campioni på Instagram och under förra veckan delade hon ett blogginlägg som verkligen fick mig att slungas tillbaka, särskilt när jag läser hennes följares upplevelser som delas.
Jag läser om hur så ofantligt många drabbats, på olika sätt, i olika stadier och olika åldrar. Men något jag kan känna igen hos alla är ensamheten och hur många av oss känt oss svikna av vården. Hur vi kvinnor förväntas hantera förlusten i våra kroppar likt djur, fastän smärtan i kroppen trängt sig djupt in i våra själar. Hur det här ska vara "naturligt" och hanteras med en klackspark.
Tänker på när jag fick mitt andra missfall i vecka åtta, ett så kallad missed abortion (MA). Kroppen hade helt enkelt inte fattat att fostret var dött och körde på med sina gravidhormoner som vanligt. Jag, som precis skulle börja nytt jobb, blev då hemskickad för att vänta på att kroppen skulle fatta, dvs starta ett missfall. Var skulle det hända? När skulle det hända? Skulle det komma jättemycket blod när jag var på bussen? En vecka gick utan att något hände, förutom att mitt psyke nästintill brann upp. Fick då åka in och gråta mig till en skrapning, för att kunna gå vidare i livet och börja på mitt nya jobb. Upplevde det som att jag var gnällig och jobbig, att sköterskan jag pratade med nästan suckade när hon till slut gav med sig.
Tänker också på när tvillingarna dog och hur fruktansvärt det var. Hur vi fick se dem, hålla dem och blev lovade att så snart de visste skulle de kontakta oss för ett möte, där vi skulle få veta precis vad som orsakade deras död. Tänker på hur jag, efter ett par månader, började störtblöda på grund av någon rest som låg kvar i livmodern och hur jag, liggandes i gynstolen för att bli kvitt den sista resten av tvillingarna då FRÅGADE läkaren om de fått reda på orsaken och då fick svaret att jo, det hade dom vetat länge. Sedan slängde hon bara ur sig det, till en barnlös mamma i gynstol, hög på morfin. Inget möte.
Tänker på hur många av er som delade sina egna erfarenheter i mitt missfalls-inlägg och hur många av er som också lidit, både fysiskt och psykiskt. Hur det kan vara så här år 2020, när det för fan finns bilar som kör utan någon vid ratten?! Hur ser prioriteringarna ut?
Hur som helst, idag tänder jag ett ljus. Jag tänder det för mina barn som inte lever och för de jag har i livet. Jag tänder det för min kompis Linda och alla andra som firar eller sörjer. Och jag glömmer aldrig.
Jag vet att många av er vill läsa om mina erfarenheter, länkar till mina två viktigaste inlägg nedan:
Inlägget om allt som hände med tvillingarna, från början till slut
Inlägget om mitt andra missfall med väldigt fint kommentarsfält