Tortyr
Ibland blir jag bara så less. Inte på mitt barn, utan på att ingen förstår hur det är att ha mitt barn. När folk jämför med sina barn eller säger "ja men så är det att ha småbarn". Då känner jag mig så ensam, för ingen orkar lyssna eller ta in hur jobbigt det faktiskt kan vara att ha ett barn som Åke. Åke som person är lysande och fantastisk men det känns som att det egentligen är överflödigt för mig att ens skriva. Men hans diagnos kan ibland vara mindre lysande.
Som i natt när han vaknade när jag la mig och sen inte somnade om. När man kommer till jobbet med tre timmars sömn i sig och känner sig gråtfärdig men inte ens vet var man ska börja förklara. Hur usel man känner sig i de här perioderna när man är så trött att man knappt orkar gå på toa och känner att man är allt annat än en bra anställd och kollega.
När man får frågor i stil med "men VAD ska han upp och göra så tidigt?" Och man bara vill skrika "MEN JAG VET FÖR FAN INTE!!". För det är ju det, i snart sex års tid har jag analyserat, vänd och vridit för försökt räkna ut vad som pågår inne i hans huvud. Det är inte lätt när man inte kan prata som vanligt, varken för mig eller honom. Han gör det så jäkla bra och att vakna mitt i natten, helt förstoppad av den medicin som ska göra att man ska få sova, det är inte lätt att förstå för något barn. Men han är så tapper och lugn och orkar så himla mycket mer än mig.
För mig är det tortyr att inte få sova. Inte nog med att jag haft svårt att somna på sistone, nu får jag liksom inte ens sova när jag väl somnat. Det är så himla svårt och många gånger så otroligt ensamt, för det är så få som förstår. Att man dessutom har ett till barn som många gånger känner sig åsidosatt och säger saker i stil med "Men mamma, jag 'höv ju dig också", det skär i hjärtat. För det går liksom lättare att förklara för henne att hon måste vänta än för Åke. Så därför får hon ofta vänta.
Alla är trötta och låga och jag ber till alla gudar som någonsin funnits att vi ska få sova i natt. Förstår knappt att jag ens sitter här och skriver det här 21.02 när jag borde sova. Förstår inte heller att jag, 17.30 idag, började göra palt för första gången i mitt liv. Båda barnen skulle så klart bajsa under tiden och innan mina fula paltar var klara var jag inte ens hungrig.
Vet egentligen inte var jag vill komma med det här inlägget, vill nog faktiskt inte komma någonstans, bara få känna mig lite mindre ensam. Har förresten sett att många av er skrivit om tyngdtäcke! Åke har fått ett kedjetäcke och jag har ett tyngdtäcke hos Olle, rymmer det inte i min säng här, den är så full med barn. Men ibland kryper jag in under Åkes.
Vi kämpar på och jag VET att vi alla gör det, diagnos eller ej. Men ibland är det så förbannat svårt. Man vill liksom få känna sig som en "vanlig" förälder, samtidigt som man vill att alla ska förstå ens situation.
Nu ska jag krypa ner mellan de små, varma kropparna och jag tänker få ligga där till minst fem imorgon bitti (det är sovmorgon)!
Hoppas ni mår bra, tack för alla era kommentarer och hjärtan! Hade tänkt försöka svara men är för trött idag. Men jag läser allt och älskar det! Fortsätt gärna så!
PUSS!