En hälsning från en rasande förälder
Jag tror inte att jag är ensam om att som förälder rasa ibland. När man lyckats ta de där lyckliga julbilderna, känt sig dålig för att alla andras julbilder verkade lyckligare och sprungit runt med Ikea-kassar med leksaker som ABSOLUT inte får tappas bort, mellan olika hem. När man i detalj suttit och klurat ut hur man ska få sina barn att sova på nätterna och inte hosta - utan framgång, när man försökt klippa naglar på dem men bara hunnit med en hand och när man blivit så jävla arg att man skriker: MEN FÖR I SATAN!!! till någon som är så ofantligt mycket yngre och i sin tur retat upp en genom att skrika precis som man själv gör.
När man känt den onda klumpen i halsen växa, märkt hur magen ibland bränns av stress och försummelse och när man till slut låter klumpen gå sönder och förvandlas till tusen miljarder tårar. När man till slut får klockan att kämpa sig fram till läggdags och man precis ska få smyga ut till sin efterlängtade egentid och man känner en liten hand med långa naglar på sin kind och en svag röst i mörkret som säger: Känns du dig lite mindre ledsen nu, mamma? Och tårarna, som man trodde var slut, blöter ner kudden som man ligger kvar på extra länge. För den där egentiden blev helt plötsligt mindre viktig när ens barn, som tidigare varit ens öppna sår, nu blev ens plåster, ens bandage, ens kryckor. Ens livlina.
Och när man sen, när barnet inte alls verkar vilja sova, säger till det att om den inte somnar snart blir det faktiskt inget lördagsgodis. För man är inte mer perfekt förälder än så. Och man vill faktiskt ha lite tid att hämta sig. För imorgon, ja då börjar det om igen.
