elisabethlindroth.se

Så, nu är jag åter tillbaka i mitt kök i lägenheten. Barnen ligger och sover i min säng, hostar och snörvlar ikapp. Glömde skriva det i min lista igår, att de varit sjuka i vad som känns som trehundra veckor nu. De är inte sjuk-sjuka, men hostiga och förkylda. Sånt som räcker för att man inte ska få träffa någon alls vid jul, ni vet. I DESSA TIDER.

 

Försöker samla ihop tankarna och tänka tillbaka på året som varit och framåt på det som ska komma. Hur säger man ens? Tjugotjuett? Tvåtusentjugoett? Tjugohundratjugoett? Eller bara 21? Oklart, liksom året. 

 

Det var någon som frågade mig var jag tror att jag är om fem år och ärligt talat vet jag inte alls. Ärligt talat vill jag nog inte veta heller. Jag är så knäpp i de här fallen, jag vill å ena sidan inte ha mitt liv utstakat och förutsägbart, för då får jag lite lätt panik, å andra sidan får jag grov panik av att leva i någon sorts limbo. Just nu känner jag mig faktiskt lite i limbo. 

 

Jag bor inte där jag vill bo. Jag flyttar mellan två olika hem och hinner aldrig packa upp någonstans. Det är rörigt överallt, för att inte tala om i mitt huvud. Samtidigt är det två hem som är otroligt fina, det enda med mina barn och det andra med min Olle. Men det nöter på mig, det tär och sliter. Att alltid tänka och planera, klura ut vart saker är och ska vara. Komma ihåg i vilket skafferi jag har bröd och i vilket det är tomt. 

 

Mitt tålamod är verkligen inte gjort för det här livet. Jag är inte en sån som bara kan ta en dag i taget, fastän det är exakt det mitt liv erbjuder mig just nu. Jag VET att jag inte kan få ett annat liv som det ser ut nu heller och jag vet ärligt talat inte ens vad jag vågar drömma om i framtiden. Det enda jag vet och önskar är att tjugotjuett MÅSTE bjuda på mer lugn i mitt liv. Mindre stress, stress och stress och mer en känsla av att ha ett hem, en bas. Jag avskyr att inte veta riktigt var jag hör hemma och var jag ska vara. 

 

Återigen hamnar man ju i det där otacksamma tänket, som så många gånger förr, att man hela tiden tänker framåt och glömmer bort att leva NU, njuta NU och fokusera på NU. Jag är expert på att njuta av saker i efterhand och till viss del i förhand. 

 

Samtidigt ÄR jag ju så jävla tacksam för allt också. Det är så tudelat detta lilla liv, att det fasen inte är klokt! 

 

Tror nog att jag gör bäst i att ta lite jullov nu. Kom nämligen en timme sent till jobbet idag, pga hade kollat fel på schemat, så hjärnan är sannerligen inte på rätt ställe för tillfället. Bästa medicinen är att klättra in mellan barnen och sova tror jag, visst låter det som en ypperlig idé? 

 

Önskar er en fantastisk jul, med stort lugn och en mysig bas i nuet.