Nöjd, nöjdare, tröttast
Det är så mycket jag egentligen vill förklara och berätta för er men eftersom jag vill hålla en stor del av Åke utanför bloggen är det svårt. Men att ha ett barn med autism är också rätt svårt, särskilt när man är ensam och dessutom har ett till barn. Detta har inneburit att jag under mina barnveckor ofrivilligt varit rätt isolerad här hemma, då det ibland känts som en omöjlighet att bara ta sig utanför dörren med båda två, eftersom jag aldrig vet vilket håll Åke kan springa åt, utan att kolla efter trafik eller vattendrag och liknande.
Jag tror att en del av min isolering också beror på att min stressnivå varit mycket högre än min stresströskel pallat av under den sista tiden och att jag helt enkelt valt att inte utsätta mig själv för mer saker som gör att min stackars kaninpuls tvingats upp i omänskliga nivåer.
MEN, jag vet inte vad det beror på, om det är våren, solen, att jag mår bättre och att vi alla tre vaknade upp på ett grymt humör idag men mitt på dagen åkte vi på äventyr! Det kan tyckas ynkligt för er andra föräldrar som läser men att bara åka en ny bilväg kan ibland vara omöjligt för en person med autism. ALLT är lite mer spännande helt enkelt.
Vi styrde kosan mot staden, där vi bestämt oss för ännu en utmaning, nämligen att hälsa på min kille och hans barn. Detta innebar två nya saker för Åke, ett nytt hus och två nya barn att träffa. Gry har träffat dem och varit där förr och Åke har träffat Olle innan men platsen och de andra barnen var nya. MYCKET spänning för oss alla, jag kan säga att mina muskler varit rätt stenhårda i axlarna idag.
HUR SOM HELST! Det här skulle ju bli kort hade jag tänkt för jag är SÅ TRÖTTTTT!
Vi kom fram efter en helt tyst och lugn bilresa. Åke gick direkt in i huset utan några som helst bekymmer och kramade båda barnen inom fem minuter. Sen var vi där flera timmar utan några som helst problem och jag är typ lite i chock än? Sen precis när vi skulle äta gick det dock inte längre och vi fick åka hem men då hade vi helt klart överträffat ALLA förväntningar! Jag hade tänkt att om jag ens får ut honom ur bilen och till en närliggande lekpark hade jag varit nöjd. Där låg liksom ribban.
Båda barnen somnade rätt sent ikväll, båda helt uppvarvade, eller så känner de av deras mammas högvarv men JISSES så stolt jag är över mig själv, min underbara lilla Gry som är så självklar överallt men allra mest ÅKE! Alltså, jag är så imponerad och glad över att få vara hans mamma och få bli överraskad och glad gång på gång när han visar hur sjukt häftig han är.
Och med DE orden slänger jag igen datorn och kryper ner i sängen bredvid snarkande barn. För nu är mamma trött.
