Hur mår jag egentligen?
Det är nog helt enkelt bara för mycket just nu, något som kanske känns otroligt med tanke på att jag bor mitt i skogen och inte har ett hektiskt som gör att jag aldrig är ledig. På ytan kanske det inte verkar vara så mycket men det snurrar alldeles för snabbt i mitt huvud.
Jag hade en april månad där jag jobbade 35 timmars övertid, vilket innebar att jag typ aldrig var hemma på kvällarna utan kom hem och gick direkt isäng. För mig gjorde det att jag förlorade min OJ så viktiga återhämtning efter jobb, middagsstress och barnläggning som är så himla viktig. I stället skulle jag direkt sova och tror inte att jag lyckades sova en enda natt. Det var SÅ svårt att varva ner och jag har mest bara legat och svettats, vridit på mig och stressat inombords.
Sen blev barnen sjuka IGEN och har sovit ännu mer kasst på nätterna och dagarna har varit små plågor när ingen i familjen är pigg eller på topp. Igår kväll kände jag mig bara helt knäckt, huvudet värkte, kroppen kändes som bly och hela mitt sinne mörkt. Så jag sjukskrev mig helt enkelt och har försökt sova hela dagen.
Jag blir på riktigt orolig över hur jag mår just nu. Det är en hel del som bidrar till ännu mer stress som jag just nu inte vill skriva om här och jag önskar så innerligt att saker snart får falla på plats, så att jag kan släppa ned axlarna och börja andas djupt ner i magen, för detta är INTE hållbart.
I allmänhet MÅR jag ju bra. Jag har liksom alla ingredienser som behövs för att må bra, på papperet - en härlig man, två gulliga barn, ett drömhus, ett grymt jobb, söta djur och fina människor omkring mig. Det enda jag skulle önska mig är lite mer tid för återhämtning och mer pengar för renovering och annat viktigt som ALLTID KOSTAR PENGAR.
Jag hoppas att mitt allmänna goda mående får kika fram genom mitt rätt kassa nuvarande mående, för jag avskyr att känna mig så här. Går mest omkring och stirrar, har noll tålamod med barnen och är så mör och trött. Håller jag på att bli utbränd eller är det bara denna vidrigt elaka sluttamp av vabb-våren som försöker bränna ut mig? För att missa vardagen så ofta som vi (och många fler) har tvingats göra denna vinter gör att man aldrig liksom kommer ikapp NÅGONSTANS och det i sig är ju en enorm stress.
För att vara lite ytlig så här på slutet vill jag också bara säga att jag känner mig så deppig även på utsidan. Mitt hår har inte klippts sen i oktober och är så slitet, trassligt och ledset. Min hy är torr, fet och glåmig. Jag tycker att jag åldrats cirka sjutton år under de senaste åren och mår inte alls bra när jag ser mig själv på bild. Tvingade därför Leif att ta tusen bilder på mig i terapi-syfte, vilka ni ser i detta inlägg.
Jag längtar efter att få känna mig fin, alltså inte SNYGG, utan fin. En frisyr, kläder som passar och är lite nyare än fem år och kanske lite mer socialt umgänge för att få energi. Denna vinter har varit SÅ ISOLERAD pga ovan nämnda sjukdomar och det känns verkligen. Så trött men samtidigt så utsvulten på sociala sammanhang.
Hade egentligen inte tänkt skriva om mitt mående just nu, mitt i det dåliga. Samtidigt tänker jag att det kanske är bra också, för kanske känner någon igen sig i dessa stunder av mörker som bara dyker upp och gör livet lite tyngre i perioder.
Puss och tack för att ni lyssnar!